Det var väl inte så att jag studsade upp som en äppelkindad gympafröken före halvsex precis..men jag hade definitivt dragit mig färdigt när klockan var halvsju. Klockan kvart i åtta hade jag druckit kaffe två gånger och passade på att smsa mina vänner för att se om jag kunde tinga dom för en söndagsfika lite senare under eftermiddan. Tänkte att dom kunde ju svara sen när dom vaknade och såg nattens inkomna mess... Men 07.47 svarade dom rappt tillbaka bägge två. Men kära barn - det är ju inte bara jag som håller på att bli gammal.
Själv fick jag se ett par mycket kärleksfulla sms när jag slog upp mina ljusblå i svinottan. (dom hade inkommit efter kl 23 och då sov ju tant redan sött)
Klockan 10 sekunder över 11 kikade jag in genom rutan på a-sex i norra entrén och undrade över om det verkligen var öppet? Inte en människa fastän nästan hela dan hade gått? Men så fick jag syn på en gubbe i hatt och sen gled dörrarna isär så fint när jag gick ännu närmare. Öppnar dom inte förrän kl elva? Aldrig tänkt på förut, men det är ju jättesent!
Helgens skräll:
Igår skrev jag in mig hos viktväktarna. Japp. Ibland glimmar hon till! Jag har nu så ont i min ena fot att jag inte kan röra på mig alls. Tom cykling får håret att stå rakt upp på huvudet av smärta. Nix icke att tänka på just för tillfället. Det bultar som fan just nu helt enkelt och jag konstaterar att det måste vara kulmen som jag genomlever. För nu har det gått ca ett halvår med fot nr 2. Om ett halvår till borde det börja ge sig något. Jag kan alltså inte röra mig alls. Inte mer än absolut nödvändigt i alla fall. Detta innebär att jag förmodligen blir ännu tyngre och fötterna får ännu mer att kånka runt på. En ond cirkel lixom... Så vad gör man? Jag måste ju helt enkelt få stopp på den här helvetesspiralen! Alltså blev det VV. Jag har stått i köket hela helgen. Jag har handlat mat. Lagat mat. Ätit mat. Och igen. Så mycket som jag ätit det senaste dygnet har jag inte ätit på hela senaste veckan. Kära hjärtanes, jag har fullt sjå att få i mig maten innan det är dags att laga nästa rätt. Och diska. Och handla. Och äta. Puh... Tack å lov är det jobb imon, så jag får ledigt en sväng ifrån köket. Och jag har en rejäl matlåda med mig, mina arbetskamrater kommer svimma av chocken. (inte för att den är rejäl utan för att jag har matlåda med mig)
Helgens ickeskräll:
Helt a´la Jennie har jag idag berövat skogen på smågranar, så som sig bör till varje advent. Nää, nu är det inte advent idag utan först nästa söndag. Men då tänkte jag ha allt adventsstök klart och foka på att baka adventsbak. (Jesus, nästa helg kommer det inte vara nån idé att ens försöka lämna köket) I alla fall - när jag hade sett ut en lämplig skog, klivit så djupt in i den att till och med Skogs-Mulle hade blivit orolig och vilsen, så såg jag ut ett par fina objekt att dra upp med rötterna. Sen såg jag mig omkring över axeln för man vill lixom inte att nån ska se en när man drar upp en liten nyplanterad rackare med roten. (förstår inte varför folk blir så upprörda, men det blir dom) Sen tog jag på mig handskarna, ställde mig bredbent framför tagguslingen och drog. Sen knakade det till bakom mig. Och sen kom orienteraren flygandes.
Alltid. Varje. Jävla. Adventsgran-ryckning. Kommer. Det. En. Orienterare. Hur förbannat långt in i busken jag än har gått. För det är ju lixom där dom är orienterarna! Att jag aldrig lär mig.
