Det är en avskyvärd måndag. Den gick åt pepparn redan på måndagsmötet när jag inte orkade vara pedagogisk nog och rök ihop med produktion. På nåt konstigt sätt blev allt mitt fel men i slutändan var det ändå jag som blivit orättvist behandlad och MINA grejor som inte hade blivit skickade. Men det var mitt fel ändå. ALLT var mitt fel. Men jag orkade inte kriga, jag bara accepterade att det var en sån dag när allt skulle gå fel och det skulle bli jag som skulle få ta på mig all skuld. Även om det var mina sthlmskollegor som var bovarna i dramat. Inga problem, jag tar skiten, ös på bara. Jag bor på Björngatan ifall nån vill kasta ruttna ägg på mina fönster. Tredje och fjärde våning i det gula huset mittemot skolan, kör hårt.
Jag avskyr november, det är en fruktansvärd sketmånad om du frågar mig. Vi hinner ju inte ens in i skiten innan det är så bäcksvart, slabbigt och regnigt att ingen levande människa vill sticka ut näsan. Idag kom jag att tänka på hur det var för bara några månader sen, när jag satt i eftermiddagssolen på mitt träddäck i lilla stugan och bara njöt. Hur jag tassade runt barfota och lallade ut i trädgården utan att ens behöva ta på mig skorna då heller. Hur ljust det var. Hur soligt och hur otroligt skön och enkel tillvaron var. Det känns som en helt annan värld! Jag kan inte förstå att blött, svart och kallt händer på samma planet som ljust, soligt och skönt just gjorde. Jag vill protestera mot det. Reklamera! Jag är EMOT!
Men det verkar inte gå. Istället gjorde Pettsson dom mörka novembertankarna ännu mörkare genom att utveckla dom till vad som ska följa sen. För vad kommer efter november? Som om jag nu trodde att det inte skulle gå att göra skiten ännu värre? December såklart. Och därmed var alla positiva tankar för den här dagen slut och förbrukade. Nu råkar det vara så att förutom julcirkusen så gillar jag faktiskt december. För jag gillar advent. Det är mysigt med alla upplysta fönster och all belysningsgarnityr i allt det mörka eländiga. Det är vackert och mysigt med Lucia, det är ljuvligt med doften av nybakat saffransbröd och att tända ett nytt ljus i staken varje söndag. Men idag, denna kvaddade sketmåndag i november - då var jag såklart tvungen att göra arkeologiska utgrävningar till grunden i mina tankar och ta reda på varför jag tycker så? Varför är advent och Lucia mysigt Anna-Karin - men inte Jul? Jo! Det fanns ett ganska enkelt svar där nere i avgrundshålet av tankar, så långt ner på botten som jag aldrig orkar titta. Nämligen att: advent och Lucia får jag och mina små fira som vi vill. Inga fler närmast sörjande är inblandade eller har ens några synpunkter.
Och då var jag lixom redan där. Då var jag bara tvungen att gräva lite till och hamna i den där glödande materian av tankar som jag ALDRIG, ALDRIG nånsin vidrör förrän vi är typ på den 23e dec och jag MÅSTE ägna en tanke åt att det snart är Julafton och att jag inte kommer att komma undan i år heller. Men i år slog jag minsann till redan den 4e nov. Kanske är det det som kallas för personlig utveckling? Eller vad? Jag gick i alla fall igenom det kommande scenariot i min hjärna och försökte hitta kryphål eller nya utgångar från andra perspektiv. För att komma nånvart lekte jag psykolog åt mig själv och pratade därför med mig själv inne i huvudet. (SAMTIDIGT som sthlms-säljarna stal mina prylar och gjorde min leverans ännu mer försenad) Och vad är det då en psykolog gör? Vad är det för frågor han ställer så man kommer fram till svaret? Jo... Det är mycket enkelt, det är bara att säga "varför?" på fyrtioelva olika sätt lika många gånger. Sen vet man.
Jag frågade mig själv bla om jag avskyr Julen för att min pappa dog då och för att det ska göra sig påmint varje år? Men nä, det är inte därför. Det kunde varit ett bra skäl annars, men jag kan leva med det. För det finns lixom inget val. Men det är nog det som är grejen, på allt det andra finns det val - men någon annan har gjort dom valen en gång och sen är dom inte möjliga att ändra. Nope. Inget får ändras en mm. INGET! Oavsett hur bra alternativen passar alla inblandade. För så här har vi alltid gjort och ska alltid göra, allt annat är tjänstefel och innebär att man sårar sina släktingar oerhört om man ens funderar på att ändra på nåt. Då är man elak. Ett svart får. Man respekterar inte di gamle. Åh fy hundan så elakt rent ut sagt.
Under hela min uppväxt har jag aldrig fått se den sista delen av julkalendern. Av 24 avsnitt som varje december byggdes upp med spänning för att få sin lösning på självaste Julafton, så har jag i alla år sett 23 av dom. Det 24e avsnittet sändes nämligen alltid kl 9 på morgonen när vi skulle göra dagens första förflyttning. När jag var liten skulle vi ta på oss jackorna och gå till mormor eller moster eller kyrkogården. Och senare när vi bodde i Gsås, så skulle vi sätta oss i bilen för att åka till Borås just då. -Men reprisen då? tänker du! Nope. Kl 18 på kvällen då skulle det förflyttas på andra hållet. Jag missade ALLA. Jag HATADE mina släktingar på Julafton, för ingen kunde förstå att det var viktigt. För jag var det enda barnet, alla andra vuxna (jag är megasladdis) och ingen frågade någonsin mig vad jag tyckte. Jag var en vante som fick följa med bara. Hit och dit och dit och hit. Och om jag blev sur, inte tillräckligt glad, eller inte var tillräckligt tacksam - så fick jag höra att jag skulle bjuda till lite, för det var ju för MIN skull vi firade Jul, för det var ju jag som var barnet. Men var det någonsin någon som frågade barnet hur barnet ville att Julen skulle vara? Never.
Kanhända fick inte mina kompisar heller se sista delen av Julkalendern? Kanske ingen tittar på tv på Julafton förutom kl 15? Jag har ingen aning, för jag vågade aldrig nämna det för någon - för då var jag kanske konstig. Det var bara grannen (Ann-Louise) som visste hur det låg till och hon trackade mig flitigt för att hon själv minsann visste hur det hade gått. Kanhända låter det som en världslig sak, ett i-landsproblem och inget att lacka ur för? Men när man är 10 år och enda barnet i släkten - då är det en form av sällskap, en gemensamhetsgrej, en stor sak att få se hur det gick i Julkalendern! Så det så! Men det fick jag aldrig. Jag funderar än idag, 41 år gammal på att hyra alla julkalendrar genom tiderna och kolla på del 24. För att avsluta lixom. För att sätta ner. Jag får se hur jag gör.
-Men Anna-Karin, DET kan väl ändå inte var anledningen till att du idag avskyr Julafton? Nu tittar du väl inte på julkalendern mer? sa min lilla psykolog då.
Och nä, det gör jag ju inte. Men det är lite samma grej. Nån annan har bestämt att kl 15 ska vi vara hos min bror på julkaffe och sju sorters kakor till Kalle Anka. Kl 12-13 kommer mina barn hit från sin farmor. (då har dom åkt från Hjo) Mitt i självaste julalunchen när alla andra sitter och myser med julbord och nubbe, ska vi alltså förflytta oss från Jkpg till Borås. Det blir mina första 10 mil för dagen. Mina barn har redan avverkat 7 och för dom blir det följaktligen 17 när vi är framme hos bror. Efter det (typ kl 18) ska det åkas till Grimsås. Där blir det tomte, julbord och sen julgröt. Helst allt i ett samtidigt, för då är alla så jävla trötta. Det blir ytterligare 6 mil. Alltså 23 mil i bil för mina små och 16 för mig. VARJE Julafton, VARJE år. Ibland äter vi varsin korv i bröd på Statoil till lunch, på R40. För jag har aldrig lyckats lista ut hur vi annars ska få i oss nån lunch den dagen.
Jag har idag funderat över vad som skulle hända om jag tackade nej till denna fina tradition? Kan man bli utesluten ur sin släkt? I så fall tror jag att det är det som kommer att hända. Denna stora släkt som består av min gamla deprimerade mamma, hennes döve och mycket elake gubbe, min syster som jag har ungefär noll kontakt med, min halvbror och hans son. Det är det som finns och som jag kommer att gå miste om. Är det värt det? Eller ska jag tvinga mina stackars snälla barn (och vara en precis lika dum och egoistisk morsa som min egen var) att åka 23 mil hit och dit en julafton till? Så att jag kan behålla min lilla släkt ett år till och se vad som händer?
Jag måste nog fundera på det lite.
Men nu verkar det som om dom där omtalade sthlms-säljarna ramlar in i stan, för vi har säljmöte här hela dan imon. Och dom vill absolut att vi ska gå ut och käka ikväll. Jaja, man får ställa upp.. Och lite fredspipa kan vi nog behöva röka.
God Jul!