Men det är ju inte klokt hur dagarna bara går och går och går. Jag hinner inte med! Jag behöver flera timmar nu! Och dagsljus! Vem schöen släckte lampan? Man kan ju tro att det är miss i nassen när man kommer hem från jobbet, inte fasiken vill man ge sig iväg ut på upptäcksfärder då inte? Mera dagsljus åt folket! Det kan inte vara för mycket begärt? Det är väl bara att vrida fram klockan några timmar hit eller dit, så vi får lyse när vi behöver det? Jag lägger den idén i nån låda...
Jag har inte hunnit ens hälften vad jag tänkt den här veckan, så ikväll blir det jobb hele kvällen. Suck. För imon blir det en sån där go tur och retur till Sthlm över dan, för jag ska upp och få mig en rundvandring på Nya K a r o l i n s k a S j u k h u s e t, Sveriges största bygge i modern tid. Mycket trevligt och att andas lite Sthlmsluft i sig är ju inte heller otrevligt. Sen vidare till Norrköping för heldagsmöte hela fredan. Sen är det helg igen, säger dom som vet.
Just avslutat ett lååångt telefonsamtal med min bror. Han behövde prata av sig... Helt makalöst konstigt att vi hittat fram till varann på äldre dar, men bättre sent än aldrig. Underbart! Fast ämnet hade kunnat vara trevligare dock... Han hade fått spelet på vår lilla mor idag, tant pessimist.
I lördags morse snubblade lilla mamsingen på sina pyamasbyxor när hon skulle gå och morgonkissa. Hon föll huvudstupa i badrummet på sin lilla tändsticksarm... Men det var ingen fara, nejdå, nejdå. Lite ont i armen kanske men det skulle nog gå över, så hon sa inget till nån enda människa. Men i måndags yppade hon att det kanske gjorde lite ont i armen efter att hon ev hade ramlat lite på lördagen... Lite gnälligt tycker jag - den var ju bara bruten på 4 olika ställen, benflisor som satt sig i underarmsbenet och en totalförstörd armbåge som nu måste bytas ut till en konstgjord led. Men annars ingen fara.
Så nu ligger hon på sjukhus och väntar på att sjukhusets enda specialist på armbågar ska få tid att operera henne, vilket kan bli i nästa vecka om vi (och alla vårdare som måste vara i hennes närhet) har tur... Jag förstår att hon har ont, att hon är ledsen, att hon lider av att hon är gammal och inte längre kan ta hand om sig själv (jag lider av att bara se det) men... Det är inte roligt att få en utskällning så fort man försöker hjälpa henne. En gång kan man klara. Två och tre och fyra och fem också... Men sen börjar man fundera över varför man försöker hjälpa henne över huvud taget. Bror hade fått sig en jävla pärla idag när han visade henne hur hon skulle göra för att sätta på radion. Sköterskorna på avd också - när dom skulle ge henne insulinet. (han hade tom gått och bett dom om ursäkt å hennes vägnar när han gick hem...) Själv är jag hostig och snörvlig och vågar inte åka och hälsa på innan jag snörvlat färdigt. Att smitta en 86-åring som ligger och väntar på operation, är inte det mest intelligenta om ni frågar mig. Men det var ju såklart inte rätt tänkt av mig. Jag är inte ett barn som ställer upp, till skillnad från dom andra två avkommorna som nu var där. Ja, jag säger då det...
Så nu har vi kräkts lite familjegalla över varann en bra stund, storebror och jag och det var nog otroligt skönt för båda två tror jag... Jag har aldrig haft nån att spy familjegalla med, (familjen är ju väldigt begränsad) det här är nåt helt nytt för mig. Det blev mycket förstående suckar när vi delade med oss om våra synsätt på denna lilla käcka kärnfamilj. Han är 69, jag är 41. Men idag kändes det för första gången som om vi var nästan jämngamla. Och idag kändes det för allra första gången någonsin, som om vi var bror och syster på riktigt. Ja, jag vet ju att han är min bror, men han har nog alltid känts mest som en släkting. Som en farbror eller äldre kusin, vi har ju inte pratat med varann mer än ett par tre gånger om året, större delen av mitt liv. Men kanske spelar ålder, avstånd och 30 år av väldigt lite kontakt - ingen roll alls när man ser sin gemensamma gamla mor tackla ihop?
Jag har en storebror på riktigt. Vilken underbar känsla.