Kan han inte bara dö nån gång?

Jag har fått tokspelet idag. Måttet blev rågat, bägaren rann över, spiken gick i kistan, grinden öppnades å hästarna galopperade ut - eller vad du vill. Jag blev så arg att det svartnade för ögonen på mig. På riktigt. Ett tag när jag var igång som värst trodde jag faktiskt att jag skulle få en hjärtinfarkt. Så nu vet jag det, att det är så det känns när 30 års tillbakahållen vrede exploderar.

Jag skällde ut gubbjävlen. Ja, det gjorde jag verkligen. Jag har hört historier om människor i kris-situationer som upplever att dom stiger ut, utanför sig själva och liksom står bredvid och ser hur dom själva agerar, med krafter som dom inte visste att dom hade. Jag vet att det låter överdrivet och osannolikt, men precis så var det. Och det var så lite, så lite som fick ytspänningen att brista. Jag förstår dom chockade ansiktena som stirrade tillbaka på den som tydligen var jag. För det var bara när en gubbstrutt viftade med sin krycka mot mig, hånflinade och sa:

"-Va? Kan du inte få upp den?"

Det var då det brast. När gubbjävlen var tvungen att lägga sig i hur jag skulle öppna locket och tömma den fulla dammsugarbehållaren. Vem i hela Härjedalen hade kunnat förutse det? Kl 10.15 i G r i m s å s B y, den 30 nov 2013, det var då bomben small. Jag är chockad själv, jag hade ingen aning. Men det var då jag såg och hörde mig själv skrika så högt som inte ens visste att jag kunde skrika. Det gick så fruktansvärt fort, det var det som var det märkliga. Jag minns inte att jag ens övervägde hur jag skulle svara, på 0,1 sekund så hörde jag bara mig själv explodera.

"-JO DET KAN JAAAG!!! HÅLL KÄFTEN GUBBAJÄVEEEL!"

"- HÖRDU, DU KOMMER INTE HIT OCH GAPAR!" gapade då gubbjävlen tillbaka efter några sekunders stammande, när chocken hade lagt sig något för honom.

Och då ska ni veta att denna söta historia utspelade sig till dånet av en dammsugare, att gubbjävlen är 90 år och döv och att han tyckte att jag gapade. Då förstår ni att vi snackar decibel. Det var väldigt nära att min mamma svimmade. 

Men jag fortsatte. Eller utomjordingen inuti mig fortsatte. Göta Petter som jag skrek och gick på! (Detta samtidigt som jag dammsög ett hus) Det kan tänkas att jag upplevde det som skönt efter 30 år av att bita ihop och hålla käften? Men det minns jag inte alls. Jag bara körde på, jag kände ingenting alls. Men gubbjävlen gav sig ändå inte! Ingen har någonsin sagt ifrån till honom, så han hängde i, det gick inte upp för honom att han borde sätta sig ner och hålla käften. Han stapplade efter mig och gapade instruktioner om hur man dammsuger, hur dammsugaren fungerade och vilka kontaktuttag jag skulle använda. Och jag vrålade tillbaka. Jag vrålade och dammsög och dammsög och vrålade i ett kaos utan like. Eller tänk er varulvarna i Twilight, tänk er när dom förflyttar sig sitt snabbaste och tänk er sen att dom hade blivit gröna av avund om dom sett i vilken hastighet jag for fram med dammsugaren.
 

Vid nåt tillfälle hörde jag min lilla ynkliga mamma, med bruten armbåge i gipspaket, försiktigt säga från soffkanten. 

"-Snälla, vi behöver väl inte bråka. Inte bråka och skälla. Snälla Anna-Karin. För min skull."
Det kan tyckas att jag är en hemsk, elak och egoistisk människa, som får tokspelet på di gamle just som min mor är gipsad, ynklig, deprimerad och inte kan ta hand om varken hem eller sig själv längre. Och då får ni tycka det. Men jag har hört den meningen i hela mitt liv. "Snälla Anna-Karin, låt honom hållas. För min skull." Så då sa jag det, det hemska. (eller skrek, när jag nu ändå redan hade sprängt ljudvallen och trivdes väldigt bra med att vara kvar på den nivån)
- JAG HAR TAGIT SKIT AV DEN GUBBJÄVLEN I HELA MITT LIV. MEN NU ÄR DET FÄRDIGT MED DET SER DU! NU ÄR DET FÄÄÄRDIGT! FÖR NU HAR JAG FÅTT NOG! HÖR DU DET!? JAG GÖR DET INTE LÄNGRE, FÖR NU ORKAR JAG INTE MER!!!

Sen övergick min ilska till nånting annat. Och tårarna började bokstavligen forsa nerför kinderna. (jag dammsög fortfarande i varulvstempo.) Tillslut var synen så suddig av tårar att jag stängde av dammsugarn, drog in sladden, parkerade den i hörnet av vardagsrummet och gick sen fram till min mamma och kramade henne hårt.
"-Var inte arg på mig..." snyftade hon ynkligt.
"- Näe, jag är inte arg på dig. Jag älskar dig mamma. Men jag hatar honom. Jag avskyr honom mer än någonting annat på jorden. Och jag kan inte ta hand om dig när han är i samma hus. Men jag älskar dig mamma."
Jag pussade henne på kinden och höll om henne hårt, sen reste jag mig, tog på mig jackan, gick ut och körde därifrån utan ett ord och med tårarna sprutandes utför kinderna. Mitt besök hade varat mindre än en halvtimma.

Efter ett par kilometer fepplade jag fram numret till min bror, ringde honom och hulkade ur mig allt om mitt sammanbrott. Jag stammade och snörvlade hela vägen hem och han sa nog inte mycket mer än "mmm" och "nej" och "jaha..." men det räckte. Men sen sa han det bästa av allt.
"- Du har gjort helt rätt. Det här går ju bara inte längre. Jag ska försöka prata med dom, du har allt stöd i världen hos mig."

Jag är fortfarande arg. Mitt vulkanutbrott pumpar fortfarande ut glödhet lava av efterdyningarna. Mitt tålamod är lika med noll, så det är inte läge att stryka mig mothårs ikväll. Jävlar i helvete vilken jubelidiot till människa. När svensken är arg så skriver hon en insändare. Men jag är så arg så jag har bestämt mig för att skriva en bok om fanskapet. Jag vet precis hur den ska bli! I detalj ska jag beskriva alla elaka saker den gubben har gjort mot mig i sitt liv. I kapitel efter kapitel. (det finns stoff till en tegelsten kan jag lova) Om ingen vill ge ut den (föga troligt) så får brorsan trycka upp den i ett par tusen ex på sitt tryckeri och sen ska vi dela ut den till alla vi känner. Jag hoppas att jag hinner färdigt innan fanskapet mular, så han kan få lida lite av att alla vet vilken elak jävel han är. Jag vet till och med vad den ska heta: "Kan han inte bara dö nån gång?"

Håll utkik efter den i butikerna.