Julaftons morgon kl halvnio, i kassakön på Ica. Allt jag skulle gjort dan-före-dan gick ju i stöpet mildt sagt. Alltså vaknade jag söndergråten, svullen som en boll i ansiktet, kritvit med enorm huvudvärk och ett kylskåp som varken innehöll frukost eller julmat till julaftonskvällen. Så innan nio på julaftons morgon genomförde jag helt klart julens märkligaste handling i den butiken. På bandet la jag: 1 grillad kyckling, 1 påse grillade kamben och 1 stor ask Ipren. Jag såg hur kassörskan försiktigt kikade upp på mig under lugg och tänkte: "Hon har supit flera dar..." Det hade jag inte, inte en enda droppe. Det var bara min mamma som plötsligt hade gått bort 1 dygn tidigare och ingen annan som hade gjort allt jag tänkt göra den 23e. Så jag tänkte först att jag borde luta mig fram och vräka ut min andedräkt över henne, så hon begrep att jag åtminstone inte kom direkt från A-lagsbänken utanför. Men sen tänkte jag att va fan spelar det för roll vad hon tror..så jag betalade mina grillade prylar utan minsta ansats till att verka normal och gick.
För va schöen skulle vi äta på julaftonskvällen? Att jag inte skulle orka eller hinna laga nån mat den dan var väldigt uppenbart. Grillad kyckling tycker ju åtminstone barnen om. Och kambenen påminde ju lite om julens revbensspjäll? Eller nåt. Hos min bror åt vi smörgåstårta till Kalle Anka. Efter att vi varit på lasarettets kapell med en sjukhuspräst och haft en högtidsstund med mamma.
Så himla overkligt. Om nån vill ha tips på alternativa julaftnar så är jag en guldgruva av förslag.
Jag är en fruktansvärt vimsig person. Det har nog inte undgått många. Men ni tycker kanske inte att jag är SÅ vimsig utan bara lite vimsig. Det är för att jag tränat mig i 41 år för att hålla det i schack och det ger väl någon form av resultat. Jag har alltså inte ordning med mig i grundpaketet, jag har fått öva upp den biten och när du tycker att jag har ordning, fint, vikta kläder i min resväska, inte glömmer nåt på ett hotellrum och verkar ha koll - då ska du veta att jag kämpar mycket hårt för att få det att vara så. Jag tror jag lägger dubbelt med tid varje dag för att hålla ordning, jämfört med en normalordningssam person.
Så det första som händer när jag tappar balansen av någon anledning - är att ordningsfasaden spricker. Om jag blir jätteledsen, stressad, tokglad eller faller ur rytmen av nåt annat som påverkar mig mycket - så kan jag inte hålla reda på mina saker... Så mycket klarar inte den här lilla hjärnan på en gång. Allting kommer bort.
Igår gjorde jag ett försök att lämna trygga soffan en stund. Men ena handsken är borta sen julafton så jag cyklade in till stan utan och kom fram med nästan lika blåa händer som i Andrés balongfärd. I skoaffären skulle jag byta ett par skor och när jag gjort det har jag tydligen gått ett varv och kikat på fler skor. 15 minuter senare i en annan affär upptäckte jag att jag bara hade en skopåse i handen och ingen handväska... Men himla röta. Nån hade lämnat in den och expediten i skoaffären höll som bäst på att jaga fatt i ägaren till lilla handväskan med hjälp av detektivarbete, när den djupt försupna kvinnan med det bleka ansiktet och röda ögonen plötsligt stod på andra sidan disken och frågade efter väska med plånbok, nycklar och telefon. Men då tog jag mig faktiskt tid att andas ut ordentligt på alla inblandade så dom kände att jag inte luktade som jag såg ut. Sen gav jag upp och cyklade hem. Utan handskar. André hade varit grymt avis om han hade fått se vad mina cykelhänder faktiskt klarade.
Sen gick jag ut och gick en liten försiktig runda, när jag ändå skulle gå till mataffären. Efter komplett handling, alla varor på bandet och handen i fickan för att ta fram nåt att betala med - så upptäckte jag att jag inte hade med mig varken plånbok eller kort. Men hon kommenterade inte att jag såg ut som jag partat hela juldagsnatten utan slog bara in mina varor, jag packade och ställde dem bakom henne och linkade sen hem för att hämta plånbok. Nu hade jag så fruktansvärt ont i foten av den mycket dåliga idén med försök till promenad, så jag tog cykeln (med cykelkorg) tillbaka till affären, gick in och betalade, plockade upp mina kassar och gick hem. Cykeln glömde jag kvar utanför affären. Resten av dan låg jag i soffan, det kändes bäst.
Idag gjorde jag ett nytt försök, för idag har jag varit otroligt stark och checkat av allt från begravningsbyrå till att ringa gubben som nu sitter tröstlös i skogen och undrar hur han ska klara sig. (vi pratade i 2 minuter och 18 sekunder och det är den absolut längsta konversation vi haft på 25 år) Jag gjorde det för mammas skull och det kändes bra. Jag var riktigt stolt över mig själv när jag på nytt cyklade in mot stan med stenkoll på alla mina ägodelar. Utom handskarna då, den ena är och förblir borta. På Stadium kostade jag därför på mig ett par nya till mina ballongfärdshänder. Men jag är visst hyfsat instabil, så i den långa reakön började plötsligt tårarna att forsa utan att jag kunde göra nånting åt det. Men jag behövde verkligen dom där jävla vantarna så jag sket i det och stod kvar. Vad den expediten tänkte kan man ju bara fantisera om.
Jag hoppas jag vaknar lika stark imon. För jag har lovat mina flickor shopping i Gbg och Kungsbacka hela dan. Det är dom värda som knappt har lämnat min sida sen i måndags kväll. ❤