Jag kände mig som en bov, som tänkte den tanken i smyg. Jag kände mig elak för att jag önskade ett slut. Men jag kunde inte hjälpa det, jag var så rädd att inte få minnas min mamma för den hon verkligen var. Det var så svårt att se en så levnadsglad människa, vara ett oroligt, nervöst och plågat vrak. Så jag önskade att det bara skulle gå snabbt så hon fick sluta sitt fantastiska liv värdigt. Och det fick hon.
Jag vet att det är naturens gång. Föräldrarna ska gå före sina barn, det är det normala. Det ska vara barnen som begraver sin mor och inte tvärtom. Och så blir det.
Jag har vetat i hela mitt liv att jag inte skulle få ha min mamma så länge som andra. För hon var redan 45 när jag kom. Ändå har hon fått vara med så länge, hon har t.o.m fått se mina barn växa upp. Jag tänkte att varje år hon fick vara kvar var ett bonus-år. Jag visste så väl att hon var kvar på övertid.
Och jag vet att det är ingen överraskning att man kan dö när man är 86 år och har tappat sin livsgnista. Jag visste det, för jag är ju inte dum. Och jag visste att min mamma inte skulle leva i evighet, att det inte var mycket kvar. Så somnade hon en kväll och kunde aldrig riktigt vakna upp igen. På förmiddagen dan därpå blev hon dödförklarad.
Och även fast jag önskade mig att det bara snabbt skulle vara över, och även fast jag visste allt det där andra - så var jag inte beredd. Vilken chock att hon är borta. Mina kinder är ständigt våta, min sorg har ingen botten. Jag begriper nästan inte var den kommer ifrån. Det är som att vara delvis förlamad, plötsligt när jag tittar på klockan så har det gått en hel timma - och jag har ingen aning om vad jag har gjort.
Jag läste nånstans att sorg är kärlek som blivit hemlös. Så känns det just nu, det känns som all min kärlek för min lilla mamma forsar ut, nerför mina kinder - nu när hon inte kan ta emot den längre. Det är som om julens alla ljus lyser bara för henne. Som om världen stannat upp i några dagar och spelar vackra sånger om gnistrande stjärnor och stilla nätter - bara för att hon har lämnat jorden. Det är så värdigt och vördnadsfullt. Det låter kanske märkligt men det är en vacker tid att sörja. Om hon hade gått bort en grå tisdag i november hade det inte känts lika vackert.
Jag antar att man aldrig blir riktigt redo. Hur mycket man än vet att det ska hända. Man vill bara kunna ringa en gång till, bara krama en gång till, bara säga att jag älskar dig en gång till. Men jag hade ändå tur, för sista gången jag såg henne så kramade jag henne så hårt, jag pussade henne på kinden flera gånger och sa att jag älskade henne.
Jag känner känslan av hennes lena, tunna kind mot min, i minnet precis när jag vill. För jag minns exakt hur det kändes och det är så skönt. Men ändå, ÄNDÅ önskar jag bara att jag kunde göra det en gång till.
Jag försöker förstå betydelsen av de där orden och meningarna som är så svåra att förstå.
Död.
Aldrig mer.
Borta.
Evighet.
Vi kunde inte rädda henne.
Dom är så svåra.