Minnen

Efter julafton tog vi syskon en paus, för att sen höras igen och ta tag i saker i fredags när begravningsbyrån var öppen. Dels för att vi inte orkade göra nåt mer och dels för att det ändå inte fanns mycket vi kunde göra. Vardagarna nu är så få att dom försvinner snabbt och tiden bara går. Efter en vecka har vi inte ens fått gjort en begravningsannons till tidningen, men det har bara varit 1 endaste arbetsdag på den tiden.

Den här tiden är som ett vakum, som i landet mittemellan. Jennie säger att jag inte kommer att komma ihåg det här sen, jag hoppas hon har rätt. Jag önskar att nån bara ringde mig och sa att den datumen och det klockslaget, kan jag komma till kyrkogården för då ska urnan sättas ner i pappas grav - sen är det färdigt och allt annat är ordnat. Men så är det inte, det är ett myller med saker som ska ordnas och bli rätt, en mängd människor som måste få komma till tals och massor av val att göra - i en period när man mår som allra sämst och orkar som allra minst.

Fram tills idag fanns det 3 riktigt jobbiga tillfällen att genomlida. Att åka till G-sås idag, mötet på begravningsbyrån imorgon och själva begravningen, när den nu blir. Idag tog mycket längre tid än vi hade tänkt, men det gick också mycket bättre än vi trott. Vi packade ner allt vi kunde komma på av värde och tog det därifrån för att det inte ska försvinna eller hamna fel. Vi valde några snabba minnes-saker och tog dem med oss. 1 av 3 vidriga tillfällen att genomlida är gjort. 2 stycken kvar.

Det är så otroligt svårt att komma på vad man vill ha. Just nu känns det som om det inte finns nånting alls som jag bryr mig om ifall jag får eller inte. Sakerna har liksom mist sitt värde totalt, jag har verkligen tänkt men har otroligt svårt att vilja ha nånting alls. Jag har mina minnen av min mamma och vårt liv tillsammans i mitt huvud och i mitt hjärta, det är det enda jag behöver. Men Jennie som kan tänka klart och som mist båda sina föräldrar och vet vad jag går igenom - säger att jag kommer ångra mig sen. När chocken och den värsta sorgen har släppt, så kommer jag att vilja ha mina minnessaker. Och vem vet om gubben lyckas bo kvar i huset utan att bränna ner det? Så jag försökte.

Jag minns en bonad som satt på väggen i köket under hela min uppväxt, som mamma hade broderat. Den är så förknippad med henne för mig, den säger det som hon utstrålade varje dag och det som hon lärde mig var det viktigaste i livet. Egentligen var det först när Patrik och jag var där en gång som jag förstod vad den betydde. För han tittade på den och sa till mig:
"-Nu förstår jag varför du är den du är."
Men den har inte suttit i köket på några år, hon bytte väl ut den till nån annan av alla sina bonader som hon hade att välja på. När vi kom dit idag var jag fast besluten om att hitta den och ta den med mig. Jag letade överallt i miljoners med prylar, men tillslut gav jag upp. Vi skulle precis åka därifrån när jag plötsligt fick syn på den. Hon hade hängt den på väggen i mitt rum. Mitt hjärta gick i tusen bitar.

                       

Imorgon är det mötet på begravningsbyrån, jag ska bara bita ihop, stänga av och bara göra det. Sen tror jag vi ska ta en paus igen fram till begravningen. Det kommer behövas efter de här två dagarna.