Sov gott lilla mamma

I nästan 42 år fick jag ha min mamma. Hon blev ensam med mig när jag var nio år och hon gjorde det som hon trodde var det bästa, utefter sin förmåga och utefter sina förutsättningar. För det var min pappas sista önskan "Ta hand om den lilla". Det var inte alltid lätt och det blev inte alltid bra, men min mamma älskade mig och gjorde det som hon trodde var det bästa. Det är det viktiga.

Min mamma var den gladaste, tokigaste, piggaste, ärtigaste, roligaste, babbligaste, mest fantastiska och mest kärleksfulla människa jag har träffat. Det fanns ingenting i hennes värld som var jobbigt eller oövervinnligt, hon var en krut-tant och en evighetsmaskin som besteg alla berg som kom i vägen. Om någon saknade något vid middagsbordet så hann ingen ens att yppa det innan hon redan var på benen för att hämta det. "Det kan jag hämta! Jag springer så lätt!" Så ska jag minnas henne - glatt på språng - hon var aldrig stilla.

I förmiddags kl 10.57 somnade hon stilla in. Jag har just kommit hem från lasarettet, där vi syskon har suttit hos henne idag och fått se hennes nyfunna stillhet. Hon sov så gott och så tryggt. Det fanns en så stor ro i rummet där hon låg med händerna knäppta över magen. Hon var alldeles, alldeles rofylld. Så långt borta från oro och smärta. Jag är säker på att hon redan var hos pappa, sin stora kärlek som hon aldrig glömde.

Sov gott lilla mamma.
Sov i frid med pappa.
I våra hjärtan lever er kärlek alltid vidare.

Tack för att du var min mamma. Jag älskar dig så.