Fenomenet med att sysselsätta sig med annat och glömma allt elände för en stund - är att det känns väldigt overkligt när man sen minns vad som hänt och försöker ta in det igen. Det är det enda ord jag kan komma på och likna det här med. Overkligt.
Idag ska jag dock gräva mig djupt in i verkligheten och göra nåt som jag önskade i alla år, att jag skulle få slippa. Jag ska åka till mitt föräldrahem utan att min mamma är där. Vi har haft det huset i släktens ägo, sen 1880 då det bygdes. Min mamma ärvde det av sin mormor. Mamma växte upp där och jag växte upp där. Jag har aldrig varit i det huset utan att hon är där... Hon satt alltid på kökssoffan med sin bok eller sitt handarbete, stod vid spisen eller mecklade med nåt inne i det stora skafferiet. Idag ska vi syskon dit och välja ut kläder i hennes garderob, kläder som hon ska ha på sig när hon begravs.
Prästen frågade oss redan på sjukhuset om hon skulle begravas i egna kläder eller i sjukhusets. Det var aldrig ens ett frågetecken. Vår mamma var sömmerska i hela sitt liv, hon hade alltid de finaste kläderna. Hon var jätteintresserad av mode och så fort det kom nånting nytt, så sydde hon det till sig. När mormor och moster levde så behövde dom bara slänga en avundsjuk blick på henne - så gick hon hem och sydde upp varsin uppsättning till dom oxå. På landet var hon tanten i grannskapet som alltid var så fin. Fina kläder var så viktigt för henne, det klart att hon måste få vara fin när hon begravs.
Vi ska oxå försöka hitta ett kuvert där det står hur hon ville ha sin begravning och sin dödsannons. Tydligen ska det oxå finnas julklappar och julblommor som hon gjort i ordning till oss barn, som vi skulle fått på annandagen då vi skulle åkt dit med julmiddag.
Om jag klarar mig igenom den här dagen utan att förlora förståndet, så klarar jag mycket.