Dagens flummigaste

Varning!
Härmed utfärdas en liten varning för detta inlägg. Du som redan tycker att jag är på gränsen till skruvad och urflippad, bör låta bli att läsa vidare. Annars kan du nämligen få helt rätt i den iaktagelsen.

Vilken kväll vi hade igår! Jag kan omöjligt återge den rättvist, jag kan bara säga att den var magisk. Det var så underbart att få länka sig samman med dom andra bitarna i pusslet. Det bör oxå tilläggas att vi klippte 7 flaskor vin på 4 pers. Jag ska nu låta bli denna ädla dryck en liten stund. Typ två år.

Camilla - idésprutan. Kvinnan med det starka, tuffande tåget inom sig, som går och går och omöjligt kan få låta henne lägga sig ner och vila. Visionerna och uppfinningarnas moder med den gälla rösten och skrattet som kräker ut allt fint och fult hon vill skapa och göra. När det ska bli färdigt vet hon inte. Hon bara vet att hon kommit på en idé som hon måste verkställa NU. Hon fyller mig med ENERGI för det närmaste kvartalet, bara genom att hålla och krama mina händer över bordet i en halv minuts flummig gest.

Anna - the doer. Tillverkaren, konstnären, pysslaren. Hon går bakom Camilla och fångar upp idéerna och tankevurporna. Hon ser vad idésprutan tänker och gör verklighet av de små nyfödda bebisarna Camilla släpper ut från sin kokong, när hon vyssjat dom färdigt. Hon nynnar och skrattar och skapar - hon är så ljuvligt ljuv som bara den kvinligaste kvinna kan vara. Men stark som en karl och snabb som vinden. Hon blundar och talar om den kraft som får henne att gå vidare med alla projekt och färdigställa dom. Om hur hon tror på något större som hjälper henne med allt hon inte kan förstå eller rå på. Anna fyller mig med en stor, skön andlighet och en självklar konstnärlighet bara genom sitt leende och sitt tokiga skratt.

Jennie - organisatören. Fröken perfekt med den vackra utsidan och med den sorgliga sorgen på insidan. Hon styr och ställer, piffar, städar, donar och sätter ner foten samtidigt som hon får alla med sig - som om det vore det mest självklara i världen. Hennes liv är familjen, hon väljer sina få och de betyder allt. Alltid finns hon där och ställer upp, hon skulle aldrig svika eller såra. Hon bara kämpar på som alltid i det tysta, utan att någonsin klaga. Jennie är vinnaren som aldrig viker sig. Alla vill hänga med en vinnare. Hon fyller mig med ordning, reda, vuxentänk och logik. Hon tar ner mig på jorden och får mig att första vilken väg jag ska följa.

Och jag... - vad tillför jag gruppen? Jag tror jag bidrar med kärlek, värme, humor och ger dom orden som dom famlar efter. Camilla säger att jag tankar henne. Annars är jag nog mest bara en mysfaktor. 

Jag somnade så lycklig när klockan var över tre inatt. Halvåtta vaknade jag fortfarande leendes. Jag öppnade fönstret, släppte in den kalla, krispiga luften, gick upp och kissade och kröp sen ner igen för att somna om i Amandas kalla rum. Jag sov som ett barn till halv elva och vaknade utvilad för första gången på månader. Jag har skrattat så mina käkar värker men mina läppar kan inte sluta att le.

Jag rundar av den 1a advent med ett långt bad, en rykande kopp te och en mycket intressant ljudbok som passande kommer eka i badrummet. Den bekräftar det som jag alltid har tänkt - att världen inte är liten, att det finns inget som vi ska kalla för slump. Att det finns saker som vi inte kan förstå, som händer för att det ska vara så - av en mening. En synkronicitet vi snart kanske kan lära oss att förstå. Läs den.

Ikväll kommer jag att somna så rik och så lycklig. Vilken underbar 1a advent.