Mitt 2011 slutade väl helt ärligt inte så bra, det var extrema smärtor och ekonomisk krasch för att få ordning på det eländet. (foten bla) Men jag gjorde det. Jag reste mig och fick ordning på mitt liv. Under det gångna året har jag bytt jobb, bostad, målat om hela min stuga och lagt in den första stora slanten till den grävning och byte av avloppsrör som pågår just nu.
Jag är inte bara stolt. Jag är tokstolt. Fast jag vet att det finns gott om folk med blandade åsikter om mina val. Men jag lever i nuet och jag bygger mig därmed ett liv för mig och mina döttrar för hur nuet ser ut nu och de kommande åren. Det NU som man kan anta alltså. Och för det nuet passar oss en enkel hyreslägenhet i stan och jag tänker kämpa tills sista blodsdroppen för att kunna behålla vår lilla stuga i Skåne. Det passar oss så som livet har blivit och därmed ÄR. Min stora tjej säger att hon ska ge sig iväg till USA som aupair när hon gått ur trean (det bestämde hon för flera år sen och hon viker sig inte) Jag är glad för varje dag jag får ha henne hemma. Men förmodligen blir det ett rum tomt alldeles för snart.
Jag kan inte bygga en materiell verklighet för att jag kanske ska träffa någon någongång. Det är ekonomiskt omöjligt för mig. Den dagen det händer, OM det händer - så kommer allting givetvis att kunna omprövas. Då blir det något annat. Och jag är förbannat trött på att höra hur stark jag är och hur jag klarar allting själv. För det är inget annat än en fasad.
Bit ihop eller bryt ihop, det fanns för mig inget val. Det kommer inte komma någon och laga dina trasiga fot - du måste hitta en hjälp på egen hand. Det kommer inte komma någon och måla om din stuga - gör det själv eller se den förfalla. Det fanns inget val.
Tänk på det innan du dömer. Jag är varken kall, hård eller osårbar. Men jag är stolt över mitt 2012.
