Nähä gott folk! Det är dags att begrava foteländet! Det här är sista gången jag tjatar om den, nu går den i graven. För jag är nu så bra att jag glömmer bort att den finns... =) Precis dagarna efter jag varit hos Jocke så känns det, eftersom han ökar på kroppens egna reparationsmedtod genom att öka inflammationen, men sen, några dagar till efter det... Då blir det så bra, så bra så att man tror inte det är sant! Nu är jag bara lite, lite stel och vågar inte gå fullt när jag är inomhus, (betonggolv är det hårdaste som finns) jag kan inte ut å gå hur långt å hur ofta å länge som helst - men annars så tänker jag inte på det alls längre! Det är sååå fruktansvärt skönt! Galet gott att inte behöva planera sitt liv eftervänstern längre. Kan parkera var jag vill, följa med på vad som och tom stå upp ett par timmar! (praktiserade detta i baren i fredags innan jag fick tag i en stol...) Om ett halvår så räknar jag med att vara heeelt återställd, det går sakta, sakta däråt. Men om jag inte har mer ont av eländet än så här så är det ju helt obetydligt jämförelsevis.
Så nu! Tack å hej elände! Kom aldrig tillbaks!
En annan glädjande tanke jag kan bjuda på en söndagsmorgon när det snöar - är hur det kan se ut mitt i natten på Mariebo när det snöar. Tänk er en frodig kvinna i sina bästa år som precis har gått och lagt sig, lagom trött och mosig och precis på väg att somna. Då ringer telefonen! Klockan är drygt ett på natten och samtalet påvisar att en helt oplanerad utryckning krävs. Hmm... Frodiga kvinnan öppnar ena ögat, (det andra får va stängt för det är ju snart dags att sova igen) iklär sig mysbyxor, linne bakofram, dunjacka och kängor - och stövlar sonika ut i det ymniga snöfallet för att hitta bilen i slasket.
Och jodå, den står där. Det krävs bara lite arbete innan den blir körbar. Så isskrapa och snöborste fram. Plask, plask om fötterna. Kolsvart. Även i alla fönster. Endast tomten är vaken. DÅ!!! Då när den frodiga kvinnan röjer snö på vindrutan och lyfter i vindrutetorkarn så blir det hela ännu mer förvirrat för någon som bara har ena ögat öppet! För plötsligt är hela vindrutetorkarn i handen och inte på vindrutan. Och så ska det ju inte vara? Bråttom, bråttom och helvetes jävla skit när endast tomten är vaken.
För hur sätter man fast en vindrutetorkare? Jaaag vet inte? Bilar ska lixom bara fungera. Man sätter in nyckeln och brummar iväg. Det är så dom funkar mig veterligen. Ibland behöver man även fylla på med diverse vätskor, det är inte så svårt och gör att nyckeln fortsätter att få åbäket att rulla vidare. Men nu då? Vem kan hjälpa mitt i kolsvarta snöiga natten? Ingen? Mekaniskt fel lixom. Kvinnan scannar snabbt igenom alternativen:
1, Kasta in den pilbågsliknande gummiböjen i baksätet och dundra iväg utan hjälp att se ut i lördagsnatten, med bara självaste pinnen skavandes på vänstersidan på rutan när man lixom kör den andra torkarn... Hm...
2, Försök sätta dit skiten igen.
3, Väck grannen (Al Jafari)
4, Ring och väck barnens pappa och säg att han får rycka ut för att du står med ett öppet öga och med ena vindrutetorkarn i handen.
Hmm... Vilket alternativ gillade ni bäst? Frodiga kvinnan fastnade för 2an. Och på nåt konstigt sätt, precis som i hemska panikartade situationer där man får oanade krafter - så lyckas hon laga det mekaniska felet! Döm om förvåningen när det blir nästan som nytt!
Ja, det får jag säga. Det här är utveckling på hög nivå. Nu kan jag laga bilar oxå.
Ett annat framsteg är att jag fått dispens att lämna skogen redan på juldagen i år (och bara åka tillbaka på annandagsmiddag) efter att ha förklarat för lilla mamman att mina barn inte kan leva utan internet. Så plötsligt finns ett alternativ till att tyna bort över julhelgen. (utan att nån blev ledsen dessutom) Vi får se hur vi gör. Som alltid kör vi på dagsform.
Ni ser! Bara framsteg! =))