Den lilla familjen i det lilla Petterssonska hemmet är nu helt slut för idag. Samtliga medlemmar ligger slagna i sina sängar. Några är surare än andra. Titta inte på mig. Jag lyckas som bäst vara sur fem minuter i rad om jag kämpar mitt yttersta. Det går lixom över för jag glömmer jämt varför jag är putt. Men det finns ett annat sött litet tryffelsvin här i huset som har väldigt bra minne i den frågan. Inga namn. Men det rimmar på bajsa.
Just som jag landat i soffan ikväll fick jag ge mig ut att hämta ungdomar. Alla var inte lika glada. Man ser det lixom redan på kroppsspråket innan dom öppnat bildörren. Men mamman tröstade så bra så. 8an är minsann det värsta läsåret av dom alla. Tre prov denna veckan i olika ämnen å tre inlämningar i kemi nästa vecka. Kompisar å killar som byts runt som vattenflaskor på en fotbollsträning. En jävla härva allting helt enkelt. Men visa mamman bedyrade, att vara 14,15, år är det värsta som finns. Sen blir det bara bättre!
Storsyrran som är så långt ifrån tryffelgris man kan komma kvittrade däremot att hon minsann tycker livet är så enkelt så. Det var värst att vara 13. Sen har allt bara blivit lättare. "Men det är väl kanske för att jag uppskattar livet mycket mer än ni andra" Kära barn. Vem är mamma till henne? Å jag tror att "strö salt i såren" just fått ett ansikte. Lilltryffel blev inte gla... Hon tittade upp från sina 265 spanskaglosor med en blick som kunde döda. :s
På tal om att allt bara blir bättre så ska jag till Jocke imon! Han ska banka min fot för sista gången kanske. Bäst att försöka få lite skönhetssömn så jag orkar banka tillbaka.
Posted by using Blogger for iPhone