Regn och tårar

Galet vilket väder på västkusten! Jobbade förmiddagen och insåg att jag ABSOLUT inte skulle få en lugn sekund om jag visste att dottern satt i en dubbeldäckare på väg till Götet, när det varnades för storm och avstängd kollektivtrafik på västgötasidan. Ni får kalla mig hönsmamma om ni vill. Men jag kunde bara inte släppa bilden av en buss i diket med ett par träd liggandes över. Eller hur bussen satt fast i en flera meter djup vattenöl under en viadukt där vattnet bara steg och steg... Eller nåt. Det kändes mycket bättre att köra henne själv. (lilla toyotan är ju mycket säkrare) Men man vet ju aldrig med träden utmed vägarna nuförtin... Eller med busschaufförerna... Och det kan komma ogärningsmän... I trust me, myself and I. Så det så.

Hyffsat mycket av både vatten och vind på tvären, diagonalen och ovanifrån kom det minsann. Mellan Landvetter och Gbg såg vi knappt handen framför oss! Hua. Men vi tog oss igenom stan, (tom Tingstadstunneln) och över på andra sidan där det var något lugnare. Så något överbeskyddande lämnade jag över min äldsta - till kompisen Vikki i Hisings Backa. Det kändes väldigt bra att se dom krypa in i en varm lägenhet och mysa. <3

Jaha.. Sen var det bara att vända näsan österut igen. Och när jag ändå var i faggorna så... Kollektivsorg är inte min grej. Så när det skulle hängas läpp under julhelgen avstod jag, stängde av och gick helt enkelt nån annanstans. Men idag passade det Petterssonskan ypperligt. I full regnstorm på kyrkogården fick jag tom ett gravljus att hålla sig levande i den vindpinade ljuslyktan. Efter många om och men.

Jag stod en stund i ovädret, utan att riktigt ha koll på vad som var tårar och vad som var regn. För jag kom att tänka på hans sista ord till min mamma, när hon satt hos honom på sjukhuset. "Ta hand om den lilla."

Det gjorde hon pappa, det gjorde hon... Det allra bästa som hon kunde. Jag har haft det så bra.


Karl Pettersson 1923 - 1981

Tre årtionden har han varit borta från jordelivet. Men inom mig kommer han alltid att finnas.