En helt vanlig måndag. Fast en ovanligt bra måndag. Dels för att mina små troll ska stanna här några extra dagar, för det har varit så mycket pappi på senaste tiden. Först var jag sjuk... Nu är dom sjuka... Det blir så bra så!
Så jag tycker att vi slår till på lite måndagsmys! Det måste man väl få? Jag tycker i alla fall att det passar ypperligt, eftersom det är väldigt sällan nu för tin som man får en chans till äkta gammalt hederligt fredagsmys de luxe. Händer ju knappt längre. När blev dom små liven så här stora? Snart flyttar dom väl hemifrån oxå? Stopp! Broms! Jag tillåter det inte!
Igår när vi hade deras lillebrolla här så kunde jag inte låta bli att se hur lik han är Kajsa när hon var liten. Det var rätt kul att få det bekräftat... För alla som inte känner oss särskilt väl säger alltid att Kajsa är så himla lik mig. Dom som känner oss väldigt väl - nära släktingar och vänner, säger däremot att det är Emelie och jag som är lika. Och precis så är det. För Kajsis är en sån kopia av sin far utseendemässigt! Och eftersom hon och lillebror är lika och de endast har samma far så... Ingen tvekan om det inte. Sen kanske hon har lite bollsinne som är mitt. Sångröst. Glad uppsyn. Och andra enbart positiva egenskaper... =)) Eller inte.
Emelie däremot kan jag känna igen mig i på så många sätt. Vi har samma syn på livet. Och rent utseendemässigt var vi väldigt lika som barn. Hur två döttrar kan bli så olika med samma föräldrar är däremot en gåta. En ännu större gåta är hur man kan älska båda två mest? Om vi nu ska gå in på såna outgrundliga frågor...
För jag tänker alltid att Emelie älskar jag mest för hon är så himla speciell. Inte standard någonstans. Bara sin egen, ovanlig, superstark, jätteskör, superintelligent och har det största hjärta jag någonsin träffat på. Dessutom höll det på att gå åt pepparn ordentligt när hon föddes. Minuter från att förlora henne innan hon ens hade fått börja sitt liv. Därför älskar jag henne mest. Från sekund 1.
Fast när jag tänker på Kajsa, så tänker jag att det är ju henne jag älskar mest. För hon är så himla vanlig. Enkel, okomplicerad, duktig, driven, charmig och passar in precis överallt. Det blir så himla enkelt allting med henne. Man behöver lixom aldrig bekymra sig. Så henne älskar jag mest.
Om jag skulle få en tredje (vilket inte kommer att hända) så skulle jag förmodligen älska den mest oxå. Det är det som är så fiffigt med villkorslös kärlek. Man kan dela den i hur många delar som helst, ändå blir den inte mindre.
Ja kära barn. So to speak. Nä nu blire måndagsmys! Tacos (såklart) och lite annat smask med mina finaste!