Jag är botad. Min hjärna tänker normala tankar igen. Två dagar i Örebro gav mig distans till en osannolik härva utan början och utan slut. Inte helt okomplicerad. Det kommer ta en stund, men det kommer gå att få ordning på´t! För nu känns det som det ska göra igen. Dvs inget alls. Och det är ömsesidigt, efter många, många och långa samtal är vi väldigt överrens om att det är så det ska va. Det är mycket, mycket skönt att se världen som den verkligen ser ut igen... Plötslig "förälskelse" är att likna med en kraftig lokalbedövning för hjärnan. När den släpper slutar marken gunga, flinet blir fånigt och man inser att det kanske faktiskt ser konstigt ut för omgivningen om man åker en massa mil och äter lunch med någon i tre timmar? Under själva lokalbedövningen verkar det inte märkligt alls.
Singellivet är sannerligen inte enkelt i alla avseenden, för den som nu trodde det. I väldigt många, men definitivt inte i alla. Det är extremt skönt att leva just som man vill, bara göra det som man själv väljer och samtidigt slippa kompromissa. Ni vet väl att man kan fastna i ett jordesnurr där man kompromissar sönder sitt liv och tillslut så gör båda två en massa saker som egentligen ingen av dom vill, bara för att man ska möta den andra på halva vägen? Och så vips så har man 2 missnöjda människor istället för 1...
I stora drag har jag haft någon vid min sida sedan jag var 17 år gammal. Av olika anledningar tror jag att det verkligen är bra att jag får vara ensam ett tag! Jag får ofta frågan om jag inte träffar nån? VARFÖR jag inte träffar nån? Eller att nån vet nån som absolut skulle passa... Det är jäkligt jobbigt. Så tänk på det när ni pikar och tjatar på människor som lever ensamma - det kan finnas anledningar som inte är helt uppenbara. Och det kan göra ont att få höra det hela tiden... För min del gör det nog inte särskilt ont, så det är lugnt. Men det är jobbigt att få höra det om och om igen. För jag behöver nog den här tiden för att göra det jag borde gjort för länge sen... Jag har bara vänt på ordningen lite.
Men det finns lägen när det är jättetufft och svårt att vara själv. När det är uppförsbacke och motigt i livet... Då finns ingen draghjälp. När det ska fattas beslut om saker som man inte kan särskilt mycket om, när man har en massa frågor men inga svar - och ingen att fråga... Och sen finns den där allra, allra värsta situationen, som gör just det som får hjärnan att bli förlamad och se världen inbäddad i rosa fetvadd - trots att den förnuftigt sett kanske inte är nåt annat än grå. Nämligen upptäckten och påminnelsen av hur otroligt trevligt, roligt och skönt det är att vara två ibland... Hur mycket man saknar att dela upplevelser, tankar, middagar, konjakskupor, sängen och helt enkelt världen med någon som man har ett utbyte av. DÅ är det svårt att inte inbilla sig att vemsomhelst är just prinsen och stå emot det ljuva sus och brus som en fet lokalbedövning av hjärnan orsakar... Det är en sjuhelsickes utmaning att lära sig förstå vad som är vad. Vad som bara är konsekvensen av ensamhet - och vad som faktiskt är på riktigt.
Men nu är jag på bana igen. Jag kommer att träffa nån när jag träffar nån! Det kan bli imon eller om hundra år. Eller aldrig. I så fall är det så det ska vara. Jag är åter okrossbar, seg och stark som aldrig förr. Välkomna tillbaka mina pigga och friska små hjärnceller. Jag har saknat er. ;)