Vi går sakta på grusvägen, min lilla hand i hans stora. Den känns varm, trygg och lite sträv mot min flickebarnslena. Det går långsamt, steg för steg utan någon brådska alls. Små barnaben har inga problem alls att hinna med. Vi är i nerförsbacken av det stycke på skogsvägen som vi kallar för "backe ner och backe upp". Dvs, det är en svacka - en rejäl sådan. Med en lång backe i lutning nerför, ett knappt synbart plant stycke på ett par meter, innan den lilla grusvägen med gräsranden i mitten vänder och blir en lång uppförsbacke istället.
När man är barn tycker man att det är är något specillt och fantastiskt. Att det bara kan vara så! Backe ner och backe upp... Jag vill alltid gå där när vi ska gå ut och gå. För det är roligt att känna hur lätt det går nerför och vilken skillnad det blir när det plötsligt går upp. Då brukar mamma lägga en hand i ryggen på mig och genast känns det som om jag får jätteskjuts.
Men idag är det jag och pappa, vi går själva. Och vi är nästan nere i svackan när han håller fram en liten påse med persikor. Det ligger två avkapade telestolpar över diket mellan vägen och hygget. Dom ligger djupt nerkörda mittemot varandra och i det stora diket blir de perfekta vilobänkar att sitta på en stund. Jag älskar att sitta där och dingla med benen. Det är så speciellt som bara ett barn kan känna över något som imponerar djupt. För tänk att någon kunde komma på att en telefonstolpe kan bli två bänkar?
- Vi sätter oss här lite lillan, så kan vi äta persika.
Och vi sätter oss brevid varandra med Ulvanäs i ryggen och näsorna mot Grimsås. Mitt i djupa skogen, mitt i backe ner och backe upp. Kvällssolen är ljummen i våra nackar. Det är torrt i diket, mest bara sten och gräs - men mina fötter räcker ändå inte ner. Pappas fötter räcker heller inte ner, jag tycker det är roligt att han känns liten som jag. Vi sitter tätt, han har sin arm om min rygg. Jag är så liten, och jag vet inte att det är hans sista sommar, att han är så sjuk, att läkaren bara gett honom högst ett par månader till, att han tycker att det är ypperligt att det finns en bänk att vila lite på innan den ansträngande backen upp börjar... Men h a n vet att det är hans sista sommar och kanske tom att det är sista gången han orkar gå den promenaden. Så han gör sig ingen brådska när han sträcker fram den stora, solvarma, lite ludna och mogna persikan mot sin yngsta dotter.
Han doftar så gott, så tryggt, så pappa. När han håller om mig kommer jag så nära och det mjuka tyget i hans sommarjacka fyller mina näsborrar. Sommarkvällen doftar friskt och lite sött från skog och enbärsbuskar i kvällssolen. Hans kroppsvärme sprider sig till mig där skuggiga fläckar gör mig kall. Jag fryser inte. Han luktar så gott. Vi småpratar och äter saftig persika. Jag dinglar med benen och lutar min överkropp in i hans famn. Tillslut har vi bara kärnorna kvar.
Han sträcker ut sin stora handflata framför mig och jag släpper min persikokärna i den. Så glider han ner från stolpen och lyfter ner mig på marken. Vi flyttar på lite småstenar, gör små hål, lägger ner våra kärnor och krafsar över jord och sten igen. Sen lyfter han upp mig och sätter sig själv brevid på telefonstolpen igen. Vi sitter en stund på samma sätt som förut. I hela mitt liv ska jag minnas hans ord och vår stund i kvällssolen i skogen. Så tydligt, så tydligt. Som den vackraste tavla på väggen att se på när jag vill.
- Nu har vi planterat våra kärnor Anna-Karin. När du blir stor och går förbi så kan du titta om det står två persikoträd här. Kan du lova mig att göra det? Då kan du minnas hur vi brukade sitta här.
- Ja, det lovar jag pappa.
Jag har inte så många minnen av min pappa. Men när Emmes Anton var här förra veckan och pratade sin breda västmanländska väckte det tankarna om vad jag minns egentligen... För min pappa var västamanlänning och hade den dialekten. Jag minns den inte, liksom jag inte minns hans röst. Men jag minns hans ord och hans doft, hans hand och hans famn. Jag berättade om mitt persikominne för min mamma på telefon i förra veckan när det kom på tal. Hon började gråta. Hon hade aldrig hört det förut.
Jag tittar fortfarande varje gång jag går förbi och har alltid gjort - om jag kan hitta platsen där vi satt. Men den finns inte kvar. Och det finns såklart inga träd. Diket är nästan igenvuxet och några stolpar som bänkar har inte funnits på många, många år. Men jag ser det framför mig när jag vill ändå pappa.