Solen strålar utanför, vitsipporna flockas i slänten mot min balkong. Jag antar att morgonen är vacker som en dag. Men för mig är den totalt glädjelös. Jag önskar att det var vinter. Att jag fick krypa ner under täcket och gå i ide.
Det tog en sömnlös natt av skilda meningar och helvetes kval, men nu är han utslängd. För jag vill ha nån som VET att han vill ha mig - varje dag. Inte nån velpelle som svänger som den värsta berg å dalbana. Det har ihjäl mig å skulle bara sluta med att jag står här med ett krossat hjärta å undrar vad jag kunde gjort annorlunda. Jag är värd någon som vet, kommer aldrig att nöja mig med mindre. Å det var mycket lättare inatt när han var 40 mil bort än igår när han stog på min hallmatta med varma händer å mjuka läppar. Men enkelt var det då sannerligen inte. Det är det svåraste jag gjort på flera år, jag undrar var jag fick kraften ifrån.
Och sömnlösa nätter ger svar. Om man inte vet ska man låta bli. Jag bor kvar här.
Jag förutsätter att besiktningen av bilen går åt helvete i em. Allt annat vore overkligt. Men nu ska jag visst jobba med... Jag nickade till framåt femtiden, men innan dess var jag smart nog att maila mina kollegor om att jag tar ledigt morgontimmarna.
Nähä. Dags att möta världen. Jag hoppas jag inte träffar nån jag känner idag, jag ser ut som ett lik.