Efter morgonens måndagsmöte frågade mr Boss om jag inte ville haka på honom in till stan för han skulle in till en av mina kunder i ett ärende? Jomen visst. Sagt och gjort och efter att vi suttit hos kunden en bra stund så var klockan nästan halvett. Så då tyckte vi att när vi ändå var i stan så kunde vi ju ta och käka en anständig lunch när vi hade möjligheten? ( all cred till hotellet i T a b e r g, men man tröttnar ju lite) Så Pettsson släpade med honom till S p i r a där vi glufsade i oss varsinn havets wallenbergare med alla möjliga tillbehör, klappade oss för magen och klev in i bilen igen. När vi körde ut ur stan så kom han plötsligt med den briljanta idén: "vi ska inte titta in hos din andra kund/våra vänner - när vi ändå är ute och åker?" Jomen visst. Sagt och gjort, vi var på vårt allra bästa sociala humör för skitsnack och inte alls särskilt sugna på kontoret.
Vi blev stående inne på Uffes (min största kunds) kontor, med två personer till och det var när jag stog där som jag kände hur det började sticka i halsen... Jag harklade mig och tänkte att det går nog över... Det gjorde det inte. Sen kom illamåendet. PANG! På en minut mådde jag så illa att jag riktigt kände hur grön jag var i ansiktet. Jag försökte febrilt att påkalla den gode chefens uppmärksamhet med alla möjliga konstiga blickar och antydningar mot dörren - om att jag verkligen ville att vi skulle dra. Han hajade ingenting och malde lugnt på som aldrig förr med Uffe och Åke om golfrundor, brännbara sopor och semesterminnen från 80-talet. Herregud...
Vet ni hur hemskt det är att stå framför en kund med sin malande chef när han inte har en tanke på att sluta babbla och känna att "nu kräks jag eller svimmar vilken sekund som helst?" Jag har idag lärt mig att det är hyfsat obehagligt. Man (jag) säger lixom inte riktigt i det läget att "eh... tror du vi kan åka nu, för jag tror att jag spyr snart?" Det hela löste sig dock av sig självt när jag lika vit i ansiktet som väggen jag lutade mig emot, långsamt segnade ner...
Men jag trodde fortfarande att det var vinterkräkis. Vi hann precis tillbaka till kontoret innan jag fick vatten på min kvarn för den teorin. Sen såg jag till att köra hem fortare än kvickt. Jag ville bara lägga mig ner och långsamt dö i mina magplågor i sängen. Och det hade nog gått utmärkt om det inte varit för den fruktansvärda klådan! Det började i hårbotten, sen bakom öronen, inuti öronen(!) på halsen och sen hela bröstet. Sen armarna och magen. Nässelutslagen blommade som aldrig förr. Satan vad det kliade! Helt omöjligt att få dö i lugn och ro. Jag låg i feberfrossa i min säng och skakade, samtidigt som jag såg syner om mina allergitabletter som ligger i byrån i stugan... Det är lixom bara när jag klipper gräset som jag behöver dom. Jag drömde i min yra att jag hade tagit hem hela byrån när jag stängde för säsongen. Det hade jag dessvärre inte...
Jag begrep nog ungefär i det läget att det hade kännts bra att få komma in på sjukan en sväng, för vid det här laget kändes det inte bra alls. Men bara tanken på att sitta på en akutmottagning i mitt tillstånd var ju bara helt otänkbart. Jag orkade definitivt inte ta mig ut till bilen ens. Så jag tänkte och yrade. Och yrade och tänkte... Och kom på att Kajsa var på A 6, där hon from idag gör sin prao på D r e s s m a n. Uppbringade mina sista krafter till att dra iväg ett sms till henne. Hon skulle ju kunna knata in på apoteket och köpa en ask allergitabletter till mig och ta med sig hem om jag bad lite snällt? Det kunde hon.
Hon fick sluta tidigare än beräknat, kom hem en runda, gav mig en tablett och ett glas vatten och drog vidare på innebandyträning. Jag sa sluddrande till henne att det är bäst att hon sover hos pappi eftersom jag hade vinterkräkis. Det var bara att det kliade lite. En halvtimma efter tabletten slutade det klia. Frossan och illamåendet försvann, lika snabbt som det kommit. Bara ett litet nytt jävelskap: Mina luftrör kändes plötsligt ungefär lika stora och ihåliga som två igentäppta sugrör.
Då blev det det ett litet samtal till sjukvårdsupplysningen. Där fick jag skäll. Sen fick jag vackert knata ut till bilen och åka upp. Jag såg ut som Mike Tyson efter en match (utan tatuering) i ansiktet när jag kom in. Bongo-läppar har fått en helt ny innebörd. Det blev en fet spruta i röven/benet. ( det är svårt att säga var det ena slutar och det andra börjar) Det är första gången jag INTE blivit placerad i väntrummet, för en evighet. Men nu mår jag bra. Det är bara det att jag är på fel ställe. Detta är inte Uppsala. Detta är hemma i soffan. :(
Imorgon ska jag ringa S p i r a och fråga vad jag har ätit. Sen ska jag stämma M y l l y m ä k i för att han förmodligen knypplat ner en hoper nötter i en mixer och gjort egen pesto på? Eller om det var fiskfärsen? Hm... Jag visste bara inte att jag inte tålde varken det ena eller det andra. Å andra sidan är jag väl medveten om att jag har loosat hela den här måndagen som skulle blivit så himla bra. Men det blir ju sällan som man tänkt sig...
Jahopp. Jag klarade mig bra tack vare att jag först av allt gjort mig av med hela maginnehållet och därmed det som jag inte tålde. (det var inte så svårt) Det var inte min tur att kasta in handduken idag heller. Jag missade det där med ambulansen (den tanken slog mig aldrig) men annars tycker jag att jag checkat av nedan lista helt komplett. Allergisk chock. Då vet jag hur man leker det. Och hur man springer runt med en skvätt adrenalin i fickan resten av livet.
Från 1177:
Allergisk chock
Symtom
Först kan man till exempel känna att läpparna och tungan domnar, eller att man blir röd i ansiktet. Man kan även få klåda som ofta börjar i hårbotten och sedan sprider sig till ansiktet, näsan och tungan.Om man inte får behandling kan man snabbt bli sämre. Det kan till exempel visa sig genom att
- läpparna, tungan och svalget svullnar
- man får nässelutslag, hastigt uppblossande utslag
- man får ont i magen, diarré och kräkningar
- man får hosta, andnöd och svårt att prata
- man får panik
- man blir yr och svimmar.
Om man har kortison- och antihistamintabletter ska man ta dem också, men det allra viktigaste är adrenalinsprutan.
Har personen slutat andas är det viktigt att få igång andningen på samma sätt som man gör vid hjärt-lungräddning.