Och det blev väl lite temat för kvällen, inte bara jag som behövde hålla ett öga! Förr kunde vi inte sitta ner å käka ihop för alla småbarn som yrde runt. Sen följde några år av ljuv harmoni när dom klarade sig själva å mest såg på film å käkade godis i rummet intill. (Det var en behaglig ålder...) Nu kan vi inte sitta ner å äta i lugn å ro av andra anledningar. Det är olika faser här i livet... Plötsligt är lilla Vejsan den smidigaste. Hur gick det till?
Strax före U-hamn på vägen hem lufsade plötsligt en stor variant av skogens konung ut på vägen från absolut ingenstans. Jag hann se ett par ögon glimma till i dikeskanten, konstatera på en hundradels sekund att jag inte hade nån bakom mig å sen ställa mig på bromsen för allt vad tygen höll. Jag missade hans bakben med 1 hel cm. Skakade hela vägen hem. GALET SÅ STORA DOM ÄR! Jag fick tom in doften av honom i bilen från fläkten. Den råa, fuktiga lukten av varm, lite unken älg å skog. Dom luktar inte sommaräng dom där...
Så småningom kom tankarna på mammas älgkalops med morot å lagerblad. Jag är uppvuxen på det. Varenda lördag el söndag stod det på bordet på Anneberg. Vi hade aldrig nån oxe i fysen, bara gris å älg. Byteshandeln på landet innefattade i vårt fall ingen som hade köttdjur, bara jägare. Så det var så det fick bli. Jag har ätit allt från överkokt hare till rökt älgtunga - hjärta - lever, (vet ni hur lång en älgtunga är när den ligger på köksbordet å man är 12 år???) rådjurssadel, rökt rådjursinnanlår (fy fan va äckligt det är) och murken ungsstekt morkulla. (Yaaach)
Men nu kan jag inte släppa tanken på kalopsen. Ska måla ett varv här, sen ska jag se om jag får tag i ett stycke älg å mammas recept.
Tjopp.
