Klockan var inte mer än halvfyra när jag rullade in i Jönkeboda igen och jag gick en rond med mitt samvete. För egentligen borde jag åka hem och runda av dagen hemifrån med nåt samtal som behövde ringas, körjournaler som skulle fyllas i och lite mötesrapportering som borde skrivas. Men jag kunde ju oxå åka till E r i k s h j ä l p e n när dom faktiskt har öppet mellan 13 och 18 på tisdagar! Svårt val. Och jag hade ju faktiskt sålt för ett par hundra tusen bara idag så... Det blev E-hjälpen! Surprise!
Jag letar efter det stora perfekta skåpet som ska stå till höger innaför dörren i mitt enorma kök och få det att sluta eka där... Jag vet precis hur det ska se ut, jag kan se det klart och tydligt framför mig. Den lilla bekymmersamma detaljen är bara att hitta ett! Helst under lusentappen... Lycka till AKP. Så jag gick ett varv utan att hitta nåt som ens i formen påminner om det jag vill ha, hittade istället en söt liten tavla för en tia, som kommer passa i köket och bestämde mig för att dra hem och göra mitt administrativa arbete i alla fall.
Jag står i den sega kön när min kompis ringer. Eller jag ser att det är min kompis som ringer för det går banne mig inte att höra att det är hon när jag svarar. För hon VISKAR nämligen helt ohörbart i andra ändan och jag vet inte hur många gånger jag får säga VA? och får resten av kön att vända sig om och stirra på mig. Men det låter ungefär så här:
- Hej, det är jag.
- Hej! Läget?
- Jag är i knipa. Vad gör du? Är du ute och jobbar? Eller är du hemma i stan?
Det finns en effekt som innfinner sig när man pratar med någon i telefon. Nämligen att man helt ofrivilligt tar efter den som man pratar med. Ringer det nån från Gbg så är det väldigt lätt att man hör sig själv spetsa till dialekten lite och nästan prata göteborska själv. Ringer det nån och gapar i luren så höjer man lätt rösten tillbaka! Och om det ringer nån och viskar så tro fan att man börjar viska själv utan att man har en aning om varför. Så till övriga köns undrande blickar viskar jag nu tillbaka:
- Jag är på E r i k s h j ä l p e n..
- Va?
- På E r i k s h j ä l p e n.
- Va?
- På Er..
- Jaja, jag hör, men va fan gör du där?
- Eh.. Jag var tvungen att köpa en grej.
- Ok, är du ledig ikväll?
Hon viskar nu så ohörbart att jag får lust att be omgivningen hålla käften. Själv fortsätter jag oxå att viska - ännu lägre.
- Ja... Jag har inget...
- Bra. Du måste följa med mig ut och äta med en leverantör/kund eller vad jag nu ska kalla dom. Det är två karlar, jag måste gå ut med dom men jag vill inte gå ut med dom själv! Du måste hjälpa mig!
- Eh... Vem då? Inte HAN va? Det gör jag inte.
Jag tänker på den senaste kandidaten hon presenterade för mig som var tänkt att bli min stora kärlek i livet, men som visade sig bara vara en vanlig stalker som jag fortfarande försöker skaka av mig.
- Va? Vem? Nejdå! Inte han! Det här är nya.
- Ok... Är dom gifta?
- Nej.
- Nähä...
- Jag har bokat på A n n a-G r e t a s halvsju. Kan inte prata mer, dom står precis utanför. Men kom ihåg att du är kund.
- Men jag ÄR ju kund?
- Ja, men alltså BARA kund.
- Okej. Du vill alltså att jag ska gå ut och äta en gratis middag med dig och två trevliga ogifta män, på stans bästa restaurang och leka att jag bara är din kund och att vi inte umgås?
- Precis.
- Tror du att vi får ligga?
- Ja.
- Hm... Gu va svårt. Måste tänka lite på den...
- Sluta nu. Jag kan inte prata mer.
- Hm... Inte lätt... OK, JAG OFFRAR MIG! Jag kommer!
- Bra. Ses där.
Klick.
Herregud, det måste vara årets mest märkliga telefonsamtal. Expediten på E-hjälpen instämmer säkert. Här passar uttrycket "en blick säger mer än tusen ord" alldeles ypperligt. Vad ska jag ha på mig tro? Jag måste nog slå till på en dusch oxå. Och raka muffen. Och öva på att bara vara kund. Jag tänker på det hela tiden. "Jag är kund, jag är kund, jag är kund" Va fan har vi köpt för nåt av henne den senaste tiden?
Ja ja... Hard job, someone´s gotta do it. Det är viktigt att man ställer upp för sina vänner. Eh.. ursäkta. För sina leverantörer menar jag.
God afton!
