Så. Då har vi börjat. Den här killen visste vad han snackade om. Och vad han gjorde. Tänk att man känner det på en minut.
Tänk dig att du har en jätteöm fläck nånstans på kroppen. Den är så öm så att du kan inte ens trycka med fingret på den utan att hoppa högt. (mitt under hälen i mitt fall) Tänk dig sen att någon tar en hammare och slår flera tusen slag i minuten på den fläcken.... I tio minuter. Check.
För det har jag gjort idag.
JB: Så... Stötvågorna känns som smattrande hammarslag. Så nu ska jag hamra lite på dig. Är du beredd?
AKP: Japp!
(Eller, hur f-n blir man beredd för det?) Nyhamrad kan jag nu minnas att dom första 15 sekunderna tänkte jag att det var ett skämt. Det här kommer ju inte funka i mer än några sekunder till innan jag svimmar? Men då är det så fiffigt med kroppen att den lixom blir bedövad av smärtan, så sen fixade jag dom där minutrarna i alla fall.
JB: Jaa du Anna-Karin... Jag kan säga att du har hälsporre och jag förstår att den gör jävligt ont. Men nu har jag slagit sönder den.
AKP: Tack!
JB: Men jag kan oxå säga att hälsporren är ditt minsta problem.
AKP: Tack!
JB: För du har trampat sönder din hälkudde. Det är lite värre... Det är därför du inte kan stödja på hälen. Det är därför du sparkar mig när jag petar på din häl. Det är därför det känns som om du går på krossat glas.
AKP: Tack!
JB: Den går att få ordning på. Men det kommer att ta tid. Det kommer att göra ont. Och det största jobbet måste du göra själv.
AKP: Tack!
JB: Du får inte under NÅGRA som helst omständigheter GÅ. Och när du måste gå lite så får du ALDRIG gå utan skor. Varken inne eller ute. Bara mjuka joggingskor, bara rätt sulor och ALDRIG barfota. Ok?
AKP: Tack... Japp, det är lugnt. Jag går naken från sängen rakt in i duschen på morgonen med foppatofflorna på. (det är en syn...) Det har jag gjort i månader.
JB: Bra! Och du får bara låta foten vara otejpad när du sover eller duschar.
AKP: Tack!
JB: Nu ska jag lära dig en annan tejpning än den du hittills gjort.
AKP: Tack!
JB: Och du ska hålla hjärtat igång! Men tänk inte ens tanken att gå en promenad. Cykla! Spinning, rodd, simning! Whatever som håller igång hjärta och blodcirkulationen. Det är bra om du inte lägger på dig fler kilon nu...
AKP: Jag avskyr att cykla. Vad tror du om en kopp sprit?
JB: Haha... Inte samma effekt du... Nästa fredag ska jag köra en annan stötvågsmaskin. Den är lite mildare. Jag tippar på att du behöver komma hit 5-6 gånger.
AKP: Tack!
JB: Det blir 680:- för idag.
AKP: Tack!
Jag kommer bli utfattig. Men jag kommer att kunna gå. Nån gång. Skulle kunna ringa till kära lilla Landstinget och säga: VAD VAR DET JAG SAAAA MOTHERFUCKERS? (jag föreslog hälkuddeteorin för dom när jag började min resa i somras en gång.) Men jag tror jag skiter i dom idioterna. Man ska inte lägga energi på sånt folk när det ändå aldrig kommer att löna sig. Men det är ju spännande att veta att det man fått intryckt i skallen i månader inte stämde. Alltså att sporren INTE är problemet. Vad får man veta nästa gång man går till en doktor som vet vad han gör? Herregu va spännande. Jag kanske inte är kvinna ens? Här har jag gått och trott det i hela mitt liv och så är jag kanske man? Vad fan vet jag? Här haglar det ju nyheter.
Hur tröstar man sig efter en sån här eftermiddag tro? Jo... Med vänner. Och med Hasse på sängkanten. Jag menar Hasse på SJÖkanten!!! Där är det aw och liveband. Jag kan cykla dit. I joggingskor. "Hälsporren är ditt MINSTA problem" slutar inte eka i huvudet. Jag hör dom orden om och om igen. Men tack som fan. Nu känns det ju mycket bättre. Och DÄR gick korken ur fredagsvinet.
Imorgon är en annan dag.