När jag talade om för jourtanterna på sjukhuset (som var tandsköterska och tandläkare) att jag hade en djup skräck sen många år - så blev dom så milda och mjuka som du bara kan tänka dig. Inget onödigt tjafs, bara fokus på det viktiga och dom skällde inte ens på mig det minsta. Faktiskt fanns inte en enda likhet med den elaka gubben med träklossarna i D a l s t o r p.
Jag ska bespara dig alla smaskiga detaljer som ingår i en rotfyllning, men förutom att dom körde över mig med ett tåg- så gav dom mig oxå en sjuhelvetes bedövning. Den hade gjort vilken missbrukare som helst överlyckligt tacksam. Och även mig faktiskt. För att komma till roten (hehe...) med problemet så frågade tant Tandläkare mig vad det var jag tyckte var värst? Och sen sa hon:
-Vi måste nog dessvärre lägga en bedövning här..
- Ja, för schöen. Ge mig allt ni har!
- Ja, fast det blir med en spruta...det vet du va?
- Jaja... Jag är inte rädd för sprutan. Jag är rädd för att det gör ont ändå sen när du håller på, att bedövningen inte hjälper! För så brukar det vara...
- Nämen? SÅ ska det ju inte vara. Då ska vi testa oss fram här...
Så först fick jag en rejäl laddning med bedövning och så väntade vi en stund. Men hon tyckte inte att jag sluddrade tillräckligt och min underläpp blev inte så full av sockerdricka som hon ville att den skulle bli.
-Nähä... Såhär kan det vara på vissa.. Att det inte funkar att lägga bedövning på det vanliga stället. Då får vi ta en till, på en annan punkt.
Så gjorde hon det och strax blev hela mitt ansikte bara en sladdrig skinnväska. Sen la hon en tredje nere i roten när hon väl kommit så långt.
Mamma mia. Rotfyllning är så jävla enkelt. Piece of kaka! Hade jag vetat det så hade jag gjort det för länge sen! Vad är lite smärta när man kan få en sån gosig bedövning? Jag har ju fött barn god damn it! Allvarligt, det var verkligen ingenting att sjåpa sig över. (roten alltså, inte barnafödandet...) Bedövning som tar på rätt ställe är alltså hemligheten... Tänk att nån idiot på 80-talet gjorde så jäkla fel så att jag har behövt lida för det resten av livet? Jag ska döda honom om han fortfarande lever.
Så fort det blir vardag måste jag boka tid för att göra den här tillfälliga fyllningen färdig i steg två. Jag är inte ens nervös för det, känns inte jobbigt det minsta. (förutom i plånboken då) Faktiskt så är det oerhört härligt att äntligen ha gjort nåt som jag varit rädd för så länge. Nästan alla våra värsta faror finns bara i fantasin och händer inte i verkligheten, var det nån som sa... Så är det verkligen. Om du har nåt som du går och gruvar dig över - GÖR DET. Antagligen är det inte alls så farligt som du tänkt dig. Och det är så fruktansvärt skönt efteråt! Man ska inte bara tänka att man ska göra saker... Och man ska inte bara säga att man ska göra saker... För det är inte förräns man GÖR sakerna som de blir gjorda. Så det så.
Nu börjar monsterbedövningen släppa fullt ut... Jag vågade nästan inte hoppas på hur det skulle kännas men det verkar lugnt. Inga värkattacker... Bara lite vanligt allmänt överkörd. Men det kan jag leva med. Nu ska jag ta och sluddra i mig lite fin påskdagsmedda. Tomatsoppa i sugrör är inte fy skam. Stil och finess som alltid.
