Så stod han där mitt framför mig. Jag vet inte när jag såg honom sist, men det måste vara mer än ett halvår sen. Vi bor i samma stad, 1 km ifrån varandra, jag visste att vi skulle springa på varann förr eller senare. Helst senare. Målarpelle.
Han var glad, han kramades och gestikulerade yvigt. Jag har ingen aning om vad han sa, jag hamnade i nån form av trance. Dock inte av det behagliga slaget.
Han var nog väldigt inställd på lilla milda AKP som bara skulle vara jättetrevlig tillbaka när han kom med sin bamsekram. Vilken jävla chock han måste fått... Och vem fick inte det? Jag blev tydligen kolsvart i synen och helt oigenkännlig enl pålitliga vittnen omkring oss.
Jag skällde ut Målarpelle så tapeterna krullade sig på väggarna. Fy f***n va skönt det var.
Bra gjort Pettson! Äntligen.