Spot on

Om man ska pricka två dagar på året för att åka till Köpenhamn och strosa runt, njuta av vädret, atmosfären, folkfesten, rosévinet, ströget och friheten - så ska man åka de allra första riktiga vårdagarna. De dagarna då våren lixom från ingenstans plötsligt bara dyker upp och exploderar. De dagarna då hela den stad som legat i vinterdvala, spricker och blommar ut i den prakt som det är meningen att den ska vara. Och just dom dagarna det här året prickade vi - jag, min dotter och hennes kompis. Jag kan bara säga - fantastiskt.

Det har varit alldeles för lite Köpenhamn de senaste åren, jag har nu blivit påmind och lovat mig själv att ändra på det. Jag älskar ju den stan. Och vilken lycka att få åka med tjejerna som nu är så stora. (ja,ja... inte större än att dom fortfarande dreglar efter Bieber, men det går väl snart över) Vad roligt vi har haft! Dom tyckte dock att Danmark är ett jobbigt land, mest för att danskarna är heeelt dryga och inte kan prata så man förstår. Jag tror oxå att dom tyckte att det var lite stökigt... Jag minns att jag själv resonerade likadant i den åldern och föredrog mitt egna land där man inte cyklade i 120 överallt och pratade så folk förstod. Så jag försökte förklara för dom att när dom blir vuxna kommer dom att älska Köpenhamn. Det gick sådäär.

Sådääär, gick det oxå när Kajsa skulle köpa käk på Donken. (dom gick själv på ströget när jag satt i Nyhavn och gottade mig) Hon beställde en "lilla menyn" typ. Morötter, burgare och cola. Tjejen i kassan frågade henne nåt med gröt i munnen och lillan vågade inte annat än att nicka. (hon begrep ju ändå inget) På brickan kunde hon sedan blicka ner på en burgare, pommes och en is-kaffe latte. HAHAHA... Clara beställde samma sak och fick en burgare. Bara. Ååååh, om jag hade fått se deras miner i det ögonblicket. Jag garvade så jag låg raklång i deras hotellsäng när dom kom "hem" och berättade.

Jag köpte belgiska våfflor med soft-is till dom innan konserten istället- så dom fick nåt i magen.Curling, curling.

 

Jag svängde förbi F u r e t idag och rekade, bestämde mig för att göra ett röj och städa ur stugan lite men först bara köra upp tjejerna till Väla. På tillbakavägen lyssnade jag med Pelle om dom inte kunde tänka sig att kika ut på en fika? Det kunde dom inte. Dom hade varit på bröllopsfest hela natten och var så tokbakis att ingen fortfarande var körduglig. Pelle hade tagit cyklen ner till D u n k e r s och satt där med en kaffe, funderade över livet (eller hur han skulle få tag i en flötig burgare utan att behöva cykla för långt) och tyckte jag kunde komma dit istället. Jag var inte så svårövertalad...

Trött kille med cykel...

F u r e t som är min glädjekälla på jorden i normala fall, gör mig för tillfället mest deppig. Det är inte att det är en katastrof att det inte finns nåt vatten in, man kan ju bara sätta en dunk på diskbänken. Hälla ut det i vasken funkar ju som vanligt. Det är.. det är.. Jag vet inte. Det är bara att det är så jäkla krångligt, stökigt, dålig stämning och inte som vanligt. Och som grädde på moset är det en jäkla massa pengar till ingen nytta känns det som...och beslut som ändras hit och dit. Jag vill att det bara ska vara glädje där - jag orkar inte engagera mig annars. Så jag drog in och drack kaffe med Pelle på D u n k e r s trapp istället. Det gav betydligt mer att steka där med honom och blicka ut över hamnen, än att vara ett par timmar i stugan. Det kommer väl tillbaka suget får jag hoppas...

 

Vi hoppade Ullared och körde hem i hyfsad tid istället. Kajsis och jag rundade av helgen med ett varv runt sjön när vi kom hem (ja, jag vet... men jag hoppas på att morgonsmärtan i högern bara är inbillning och jag ska få hammarslag på eländet på onsdag). Sen dök Emelie upp som ett brev på posten efter sin teaterhelg i Vimmerby! Så nu är hela denna flickfamilj samlad i hemmet igen. <3

Somnar hel efter en fantastisk helg som vi tajmade just de dagar då våren skulle komma. Mitt i prick.