Dagens konstaterande är väl inget som jag kanske kommit på just idag... Utan kanske snarare igår. Eller så har jag helt enkelt kört bil alldeles för många timmar den gångna helgen med stensovande ungdomar i baksätet - och tänkt alldeles för mycket. Som vanligt är det heller ingen nyhet på jorden, men dock en bra påminnelse. Nämligen att människor är sällan de vi tror att de är. Det behöver inte vara i bemärkelsen att de gör fel eller att de beter sig varken rätt eller fel - utan bara i bemärkelsen att vi betraktare tror att vi vet nåt som vi egentligen inte vet. Sen finns det också dom som gör väldigt fel, utan att det är betraktarens fel. Hm... Är du kvar?
Det är bland det mest fascinerande jag vet att träffa någon helt ny människa, eller en befintlig som jag tror att jag känner - och lära känna den personen och upptäcka någon helt annan än den man från början trodde att det var. Att finna sanning efter sanning, att se egenskaper och sidor som man inte hade en aning om att de fanns. Och att sen en dag inse hur mycket den personen har vuxit och hur mycket man kommit att tycka om den människan på vägen. Det är en fantastisk känsla att komma någon nära och tycka om allt man ser. Förmodligen en av de lyckligaste känslor som finns. I mitt liv har det hänt ganska få gånger - dom där växer inte på träd. Jag är så rädd om de människorna.
Det finns också en annan sida av lärakänna-prylen - den smärtsamma varianten. Dvs att det finns någon som man är väldigt säker på att man har en ganska rättvis bild av, som man lär känna ordentligt och inser tillslut att det var inte alls som man trodde. Den människa som man trodde allra bäst om, som tydligast av alla poängterat vikten av att uppträda rätt, som är ansedd och som alltid är korrekt - var i själva verket dålig och ingen bra människa alls. Det är en sån sorg och en så stor besvikelse när det händer. Ju längre man känt personen i fråga, desto värre såklart. Det händer inte jätteofta, men det händer. Och det gör ont. Jätteont.
Så vad lär jag mig av detta? Jag skulle kunna tänka att det är bäst av vara på sin vakt mot hela världen - för världen är inte vad den utger sig för att vara, på gott och ont. Eller jag skulle kunna tänka att det är bäst att vara skeptisk, förutsätta att människan är ond inte lita på absolut någon - tills motsatsen är bevisad. Jag skulle definitivt kunna ha inställningen att "försök inte komma här och vara inställsam, för mig lurar du inte."
Men se, det kommer inte att hända, för då blir det väldigt jobbigt att leva. Tvärtom (utan att för den sakens skull vara naiv) tänker jag förutsätta att tro, att den omgivning jag har valt att ha i mitt liv, där är alla goda - tills motsatsen är bevisad. För det är inte mitt fel om människor vill utge sig att vara någon annan än de dom egentligen är. Och det är inte mitt problem att folk lever olyckliga i något som de är väldigt noga med att förklä i låtsad lycka. Det är inte jag som slösar bort mina dagar av det enda livet vi har. Det är inte jag som ligger sömnlös.
Och eftersom folk i allmänhet är så dåliga på att vara och på att visa sig själva - så kommer jag fram till kontentan att det måste ju även gälla mig? Jag ska verkligen träna på att ge en rättvis bild av mig själv. Det är jättesvårt, man jag ska verkligen försöka bli bättre på det. För man kan inte ändra på alla andra, man kan bara ändra på sig själv. Och jag ska försöka välja min omgivning med omsorg. För det finns inte plats åt dom som bara säger de rätta orden - det är handling som räknas. Så enkelt kan det vara ibland.
Livet är på tok för kort för allt annat.