Det innebär inte att jag tål precis vad som helst och är helt osårbar - för det är jag inte... Men jag har lixom kommit på att det inte hjälper att älta eller sura eller deppa över fakta som jag inte kan påverka. Då blir det i alla fall lite lättare att både ta hand om sin gamla mor - och sig själv. Det senare har jag praktiserat ordentligt idag.
Jag fick beröm av stötvågsgrabbarna för att jag kom dit i tid, direkt vid första symptom och för att jag hoppat över rundan hos landstinget. (Man lär sig av sina misstag) Och två nyheter fick jag med mig hem, en dålig och en bra.
Dagens dåliga: Konstaterad ny sporre i fot nr 2.
Dagens bra: Det finns en mycket god chans att ha ihjäl helvetet innan den har sönder hela min häl. (Som förra vändan)
Tack vare att jag tog tag i det direkt tror dom att vi kan få stopp på't innan den får ett ordentligt bett. Så jag fick en jäkla pärla av både laser och stötvåg (läs elektrisk hammare) och kan nu konstatera att de där prylarna är ju absolut ingenting i smärtväg att oja sig för när man inte har en supersabbad fot. Visst kändes det, men jag fick aldrig känslan att jag ville bita i en bräda när han slog sönder utväxten, vilket var en ny upplevelse.
Så nu har jag en omsorgsfullt tejpad höger och ett strängt och totalt gåförbud. Jag slapp kryckorna om jag lovade att bara gå mitt allra nödvändigaste - och det gjorde jag såklart. Min cykel är dock i stugan så nu är det hög prio på att få tag i en ny.
Men helt klart är att jag väljer att foka på den bra nyheten. Om jag tar det lugnt ett par veckor så kan det vara bra sen och jag kan börja gå lite piano igen. Sen kommer jag få lite flyt i mitt liv igen. Det borde vara nära nu, jag känner det på mig!?
