Vänner man känner

Vilket dygn vi fick! Det fanns en del att prata ikapp sig om... Så för säkerhets skull svalde vi inte den sista klunken vin i mitt kök förrän vid strax före tre inatt, precis innan vi kröp ner under täcket. Men då hade vi ingående hunnit avhandla och utvärdera alltifrån hela min inflyttningsfest och dess gäster (det tog en stund)  till lyckliga och roliga minnen från när vi var 18. Våra egna barn blir 18 i år... Därav kom dom minnena upp på tapeten. Men våra barn är förstås mycket mer ordentliga än vad vi var när vi sov ihopknöcklade i bilen på Skrea, åkte till Cypern och gick ut med första bästa bartender, fick lift med polisen hem till Olofsbo, hade tequilarace och hamnade i fel stuga eller när vi plankade in på en camping och duschade kollektivt alla sex tjejer i led, gapskrattandes för totalt fyra enkronor... Hm. Ev hade dom flesta av oss schampo kvar i håret flera dagar efteråt.

Men som sagt, våra egna 18-åringar är ju änglarna själva och skulle ju aldrig komma på tanken. Men ändå, vi var bara tvungna att minnas lite hur det var... Sen var vi uppe "tidigt" idag bara för att fortsätta babbla. Snabb frulle på 2,5 timma innan vi tog oss in i duschen. (dock ej lika kollektivt när vi nu ändå är 41) Efter det uppfann vi det helt nya och makalöst effektiva begreppet "gå-cykla". Det innebar att Jennie gick sitt snabbaste och jag cyklade mitt långsammaste ijämte. Kanon! (jag har varit ute hela dan och jag har inte det minsta ont!) Vi blev sittandes på bryggan (bageriet) mot väggen i solen för en liten snabblunch. Så 3 timmar, 2 räksallader, 2 kaffe, 2 tryfflar och en strid ström av ord och tankar senare - gjorde vi ett ryck och gå-cyklade vidare.

Vi kom faktiskt ända bort till Spira innan vi var tvugna att ta en halvtimmas paus igen på trappen i solen, för där föddes mycket lämpligt nästa idé som var tvungen att få så många ord - att inte ens vi som är kvinnor klarade av att gå-cykla samtidigt. Gud i himmeln vad den människan tycker att jag borde göra obekväma saker. Fy vad jobbig hon kan vara. Så jag suger väl lite på den...

Men det är så skönt med Jennie för hon känner mig så väl. Hon ser min sorg och min olycka och hon väljer att dela den med mig istället för att sucka åt mig. Hon manar på mig och talar om för mig vad jag ska göra åt saken. Jag vet att det inte kommer tjäna nånting till, men jag vet oxå att hon inte kommer att döma mig för det. Såna vänner växer inte på träd.

Vi fortsatte långa vägen runt Munkan istället för att ta oss direkt hem och nu körde hon hem för en liten stund sen. Det var det mest givande dygnet i mitt liv på länge. Oj vad jag har skrattat. Och gråtit.


Men i det stora hela så kan jag bara säga: ÅH, VILKEN DAG SÅ LYCKLIG! Nu måste vi få fart på Skåne så vi får fler såna här dygn. Vi bestämde oss för att köra huvudet rakt ner i sanden för omgivningen och åka ner och göra ett ryck redan på onsdag. Det är dags att ta tag i saker. Och det finns visst dom som väntar... <3