Idag har jag kämpat hårt för att behålla mitt goda humör. Och jag är stolt över mig själv, för jag har lyckats ganska bra. Men en bultande tumme och en sprängande käke tar ut sin rätt.(sprängande = ta bort mig från jordens yta) En arbetsdag från sju till tjugo likaså. Jag fick uppbringa alla mina bästa skådespelartalanger för att hålla masken på det sista mötet, som aldrig tog slut samtidigt som mina smärtstillande hade gått ur kroppen. Det är svårt att visa nåt som påminner om tålamod och förståelse när någon kräks ut tekniska frågor och påståenden helt i onödan (bara för att själv visa hur kunnig han är) under världens längsta besök, trodde ALDRIG vi skulle komma därifrån - när halva huvudet håller på att sprängas. Men jag lyckades.
Två måsten kvar idag. Handla, annars har inte Emelie nån mat imon. Tvätta ett par maskiner, annars har jag inget att ta på mig imon. Sen ska jag dö långsamt i soffan tillsammans med min allra sista godispainkiller från fothistorien. Ser mycket fram emot den.
Imorgon är en ny dag med nya, friska glada tag och med en ny akut-tid hos käftis. Sen kommer allt bli bra igen. För det har jag bestämt.
Om jag skulle köpa mig en hund kanske?
