Men i alla fall lär man sig alltid ett och annat. Jag har nu lärt mig (igen - vi snackar fördjupningskursen här...) hur min hjärna beter sig under stress. Den stora konsekvensen av alldeles för lite tid, för många tankar och bråttom jävlar anama - är att jag i första hand tappar bort saker! (surprise) Jag glömmer saker (surprise 2), jag minns inte vad jag har gjort och jag gör konstiga saker över lag. (surprise, surprise, surprise)
Denna veckan ägnas åt att reda ut de senaste veckornas fadäser. (eller fasäder, som min gamle D o r a b-chef alltid sa, så nu är jag verkligen osäker på vilket det egentligen heter...) Jag köpte en dag 4 digitalkameror som priser i en utlottning, till de kunder som besökt vår Dala-mässaturné för en månad sen. Allt lugnt så långt... Men sen drog jag 4 vinnare, bad lilla fantastiska människan Annica att packa och skicka dom till vederbörande, tillsammans med garantikvitton och en liten glad hälsning från mig. Hon är minsann inte den som är den, så självklart drog hon iväg dom fortare än jag hann säga "KOPIERA KVITTONA!!!" samtidigt som jag körde i ilfart i min svarta fara, kors och tvärs över Svedala så åkerjorden rök i Blekinge, Småland eller Skåne... Följaktligen fick jag ingen ersättning (inga redovisade kvitton = ingen ersättning) för de små kamerorna från lilla företaget där jag jobbar. (mycket hårt och elakt, tycker jag) Däremot fick jag en fet räkning från N o r d e a som är samma namn som står på mitt företagskort... N o r d e a ville visst ha betalt för kamerorna.... Hm... Det saknades lite stålar kan man lugnt säga att jag upptäckte när mina räkningar skulle in häromdan.
Hur man kör till M e d i a m a r k t, pratar vänligt till en början och sen i falsett, tillslut får fatt i 4 kvittokopior utan texten "kopia", får fem lök i handen av sin chef som har jävligt bråttom iväg nånstans och stoppar in dom baklänges i en bankomat så dom hamnar på privata räkningskontot:
Jag orkar inte förklara, men det går. Jag har just gjort det. Tack till S E B som faktiskt har en INSÄTTNINGS-automat i entrén till sitt stora kontor här i Jönkan, som är åtkomlig och tjänstvillig många och sena timmar om dygnet. Nu kan jag ju betala ett par räkningar till...
En annan dag fick jag ett litet samtal från ett hotell i Kristianstad:
- Hejsan, är det Anna-Karin?
- Ja, det är jag.
- Jamen hej, jag tänkte bara fråga dig om det möjligtvis kan vara så att du glömde att lämna din rumsnyckel när du checkade ut, när du bodde här i förra veckan?
- Öööh.... Hm... Eeeh...Det kan vara så... Kanske... Eventuellt... Men... Jag har betalat va? Och checkat ut lixom?
- Jadå, allt är i sin ordning, det är bara nyckeln som saknas.
- Jag kan inte riktigt förstå hur jag kunde checka ut utan att lämna nyckeln... men om du nu säger att jag har gjort det, så kan jag inget annat än att tro på dig...
- I så fall kanske du bara kan posta den i ett kuvert till oss? Det vore snällt.
- Det kan jag.
Så idag har jag även skickat en nyckel i ett fint litet paket till Blekinge. (det var inte en nyckel av plastkortvarianten utan den gamla hederliga fängelsetypen av tung nyckelring och en riktig jättenyckel) Kära barn som jag bär mig åt.
På tal om att bära sig åt och ha huvudet under armen så var det nåt jag praktiserade i helgen. Jag gick bokstavligen in i väggen och tänker använda det som en ursäkt för alla framtida konstigheter som min hjärna tänker förete sig med. Jag följde med Jennie och Ricky till M a x i på R å å, för vi skull handla till lördagens bartömningsevent. Helt ärligt var vi även tvungna att FYLLA PÅ förråden något, så jag och Ricky knatade först in på bolaget. Efter det så tog han även min kasse och gick mot bilen - samtidigt som jag skulle fortsätta in på Maxi och leta upp Jennie på barnavd, där hon stod och valde på leksaker till BAAARNET (V e j a, hon går under det namnet). Jag pratade med Ricky när han gick mot bilen samtidigt som jag gick mot den stora glasentrén med karuselldörr inuti.
Vi skrattade som bäst åt leksaken som skulle köpas till BAAARNET när jag tog sikte på karusellen, bedömde att jag var tvungen att öka på steget för att hinna in och SMACK!!! Så gick jag med ett bestämt steg rätt in i den osynliga glasväggen som inte alls var en öppning till karusellen från sidan där jag kom. Den entrén har visst bara en öppning rakt framifrån, men glaset var nyputsat, himlen knallblå och solen bländade. Jag såg aldrig glasväggen. INGEN LEVANDE MÄNNISKA MED NORMAL SYN KAN HA SETT DEN I LÖRDAGS MORSE! TJONG sa det bara och jag blev så jäkla förvånad. Min första tanke var att jag blivit nerslagen av någon med en bräda... Jag höll mig för pannan, grinade illa av smärtan och tittade mig misstänksamt omkring efter förövaren. Men det enda jag såg var Ricky som stod dubbelviken på parkeringen och ASGARVADE så mycket att han hade fått ställa ifrån sig våra systemkassar på asfalten. Själv skrattade jag inte alls. Jag kände bulan i pannan växa ut mellan mina ögon, med samma hastighet som bönstjälken i "Jack och bönstjälken" Pannan (precis mellan ögonbrynen) nästippen och vänster knä fick sig en rejäl pärla. Helst ville jag bara lägga mig ner och lipa, men jag hade ingen lust att bjuda R å å-invånarna på den klockan tio över tio på lördagsmorgonen... Så jag vinglade in i affären (efter en ramsa åt Ricky som förresten vet hur man får solen att lysa genom öronen)
och började leta efter Jennie. På klädavd kunde jag inte motstå ett ledigt provrum med stor spegel, så jag gick in, drog för draperiet och begrundade mina skador i den stora spegeln. Hornet i pannan växte som i en tecknad film och jag krafsade desperat över lite lugg. Stod en lång stund och fantiserade om att jag osedd skulle kunna ta mig till en av frysdiskarna, köra ner huvudet, famla tag i en påse djupfrysta ärtor eller harico verts och trycka dom mot mitt nya horn en stund, medans Jennie köpte käpphäst. Behöver jag säga att det inte gick?
Jag är fortfarande så öm i pannan att jag inte kan peta på den. Jag fick höra det hela lördagen men jag bjuder på den. (att jag hade spränghuvudvärk hela dan verkade ingen tycka synd om mig för) Jag lärde mig åtminstone att ärtor funkar bättre än sommargrönsaker (ärtorna formar sig bättre och blir mer ergonomiska än både blomkål och broccoli). Men nån ska ju stå för underhållningen. I helgen var det jag.
Nähä. God natt mina ärtor.