Så igår ägnade jag mig helt och fullt och helhjärtat åt inget. Att göra inget alls är väldigt enkelt och är man osäker på hur det går te´så kan man bara studera en dotter en smula - och sen kopiera. Vi kan tex ta det barnet som har sitt rum rakt fram när man kommer upp för trappan på övervåningen, hon är 16, idrottstjej, bekväm, tyken, söt och som alla minstingar - för alltid mammas lilla baby. Du vet tidig morgon i sängen, doften av nybakad bebis, det söta jollret och den mjuka lilla, goa, släta bäbifoten mot kinden. Det är kanhända något svårare att komma upp i samma mysfaktor, till råa uttryck som "Mossaaan", tåbira och en storlek 38 i näsbenet om jag skulle göra ett försök 2013, Nå i alla fall, jag kommer ju aldrig till saken!
En helgeftermiddag när jag klev in min söta bebis rum (det kunde varit vilken dag som helst, för det ser ut likadant där oavsett dag) så halvlåg hon i sin säng med datorn på magen (skräll) hyfsat oklädd (surprise) och med rullgardinen nere. Mörkläggningsgardin, kolsvart i rummet och några gamla fotbollskor eller benskydd som hemtrevligt gav den där lite sura stanken, gömda i nån väska nånstans som tydligen var öppen litegrann. När jag välkomnas av denna mysiga atmosfär brukar jag alltid bli stående på tröskeln en stund, chippa efter friskluft, lägga huvudet på sne och fråga min bebis omtänksamt och försiktigt:
- Är du sjuk lilla vän?
Då brukar bebis grymta nåt ohörbart till svar och jag brukar nöja mig med det för det är i alla fall ett tecken på liv. Denna gång stod jag dock kvar och var en jobbig mamma, genom att jag fortsatte vår långa konversation med ytterligare en hel mening:
- Varför har du rullgardinen nere mitt på dan?
Varvid min lilla ängel, utan att se upp från datorskärmen, mumlade mycket rappt och uppriktigt:
- Jagtålintedagsljus.
Näpp. Så är det har det visat sig - hon har en ovanlig sjuka och tål inte dagsljus. På sommaren är det förstås extra jobbigt men på vintern är det ju lättare att hantera. Under hela det senaste halvåret så har jag varje ledig dag kunnat lyssna till den totala tystnaden från övervåningen fram till ca kl 18 om dagarna. Sen börjar det stampa runt där uppe. Duschen, hårblåsen, lite olika skor, garderobsdörrar som smäller igen - och sen tillslut ett alldeles friskt och krytt litet barn som kommer ner i köket med ett helt annat liv i ansiktet, runt 19,20-tiden.
-Hej mammi! Jag åker nu. Puss, puss.
För då är det värsta och farligaste dagsljuset på väg att försvinna och dagen kan börja. Det är vad en del kallar för att vända på dygnet. Andra säger att det är att inte tåla dagsljus. En tredje för att vara lat, en fjärde för att ta det lugnt - och jag kallar det för att vara sjuk! Att ligga halvklädd i sängen med rullgardinen nere - är för mig att vara sjuk. Riktigt jäkla toksjuk! För det är det enda tillfälle jag kan komma på som jag själv skulle bete mig likadant.
Ibland säger folk till mig att jag ska ta det lugnt. Bara dra ner tempot och softa lixom, för att jag behöver det för att inte bli sjuk. Det brukar aldrig gå en hel dag för jag känner mig aldrig så sjuk som när jag bara är still, det är lixom enda gången jag brukar vara still en hel dag... Men igår var jag jätteduktig på att göra inget alls. Förvisso cyklade jag först till torget och köpte en jättekvast med blommor, sen cyklade jag vidare ner på stan till I e m s för att sätta sprätt på mitt presentkort som jag fick av bästa chefen och som låg och brände i handväskan. (kortet alltså, inte chefen) Så jag hängde på låset kl 10 när dom öppnade, gick en LÅNG och mycket fundersam runda med min stora blomsterstrut i famnen, i den fina butiken innan jag hade gjort upp med mig själv vad jag skulle välja. Jag hade tänkt mig nåt mjukt, typ ett överkast eller lyxigt dyr handväska som jag aldrig skulle kostat på mig annars. Så jag köpte ett enormt porslinsfat. (frågor på det?)
Jag har velat ha det där Matheusfatet i flera, flera år - men jag har bara inte kunnat bestämma mig för vilken färg! En gång var jag SÅ nära att köpa ett knallgrönt och en annan gång ett turkost. Men icke. Nånstans sa det lilla fragment av ingenjörshjärna som jag kan framkalla nån gång var tionde år att: "Näe Pettsson, det är inte förnuftigt att köpa ett fat för så mycket pengar i en färg som du kanske inte vill ha om nåt år." Men nu då? Nu när jag stod där med presentkortet i handen? Då måste jag väl få köpa det där fatet och dessutom i vilken färg jag ville? Jodåsåatte... Men nu ska ni få höra på racksingen... Petterssonskan köpte ett vitt! Självklart var det ett vitt Matheusfat jag skulle ha, för då passar det överallt, till allt och hur länge som helst. (kära barn, jag tror jag kanske skulle blivit ingenjör i alla fall)
Att cykla hem genom hela stan och en liten bit till, med jättehandväskan i cykelkorgen, en stor blomsterstrut i ena handen och ett väldigt vackert och mycket tungt porslinsfat, 70 cm i diameter, i den andra handen - kan låta väldigt enkelt. Det var det inte.
Men sen gjorde jag ingenting nästan hela dan. Klippte 3 avsnitt av helasverigebakar och låg i soffan med ett enormt sug efter bakelser hela dan.(men vad är det med det programmet? det förstör mitt liv, helt omöjligt att inte äta bakelser till) Jag stod emot jäkligt länge, men efter lite ideell taxiverksamhet framåt kvällningen valde jag att ge upp för suget, svängde förbi Maxi, knatade raka vägen in till kondisdisken och plockade upp en fläskig Napoleonbakelse. Funderade en halv sekund på att ta två och ha som plan B att ge nr 2 till Emelie ifall jag skulle bli äcklad på mig själv. Men sen vågade jag inte chansa på att hon gillade Napoleon, så jag blev rädd att jag skulle glufsa i mig den oxå i alla fall och köpte därför bara en.
Väl hemma igen stod mitt stora barn med stora ögon och dreglet rinnande ur mungiporna - och studerade mig noggrant när jag sakta stillade mitt bakelsebegär. Motvilligt bjöd jag henne på en tugga för att döva mitt dåliga samvete över att jag inte hade köpt nån till henne, vilket resulterade i att hon gick ut i hallen, drog på sig skor och jacka och meddelade rappt: "jag måste också ha en bakelse, eller nåt med grädde i alla fall - jag går och köper det" Hon fick knata ända bort till ica (willys har inga bakelser) innan hon hittade en bit princesstårta och glatt kunde vända hemåt med dräglet stänkande utmed Klostergatan. Sen somnade vi i soffan.
Det var igår det, det tog lång tid att berätta om inget. Idag har jag gjort allt och det går väldigt fort att redovisa. Allt innebär att jag har tvättat, bakat, städat, rykt ihop med tvättstugehäxan, handlat, bakat lite till, gjort en grym pasta carbonara och delat den med Emme, lekt rörmokare och fixat stoppet i avloppet i köket, övningskört med Emme, hämtat Kajsa, köpt förlängningssladd och jobbat en timma. Sa jag att jag var uppe klockan sju? Idag hade verkligen någon utan större medicinska skills, kunnat ställa en ordentlig bokstavsdiagnos på mig. Men jag kan bara inte hjälpa att jag har sån helsickes energi vissa dagar och vissa dagar inte.
Men nu ska jag ta soffan, utan bakelse. Tjopp!