"När man haft bråttom länge måste man stanna upp och vänta in sin själ" läste jag någonstans för längesen. Det är sant och det är nog precis vad jag har gjort de här dagarna. För det har hänt så mycket saker de senaste månaderna, stora saker, sorgsna saker, tragiska saker, roliga saker - saker av stora betydelser som i normala fall sprider ut sig på flera år och därför kan bemötas en och en. Men nu har jag fått dom till mig i klase och det har varit mer än jag har kunnat ta hand om. Jag tappade kontrollen.
Denna helg har jag jobbat på att få mitt hem att se ut som en bebodd plats igen. Jag har piffat och pyntat, cyklat till torget och köpt blommor, städat, lagat mat och varit husmor.
Visst ser det bebott ut igen? :)
Förutom födelsedagsfirande hos min mor i skogen idag och nåt försök till liten promenad, har jag knappt varit utanför dörren. (nu ljög jag ju... igår kväll blev jag hämtad av Annelie som jag inte sett sen midsommar typ..och vi hade filmkväll och catching up i hennes soffa) MEN! Jag har lärt mig massor den här helgen, eftersom jag tillslut bara stannade upp, lät bli att ta in nya intryck och blev sams med dom befintliga. Jag lät min själ komma ikapp helt enkelt och jag har utvecklats, helt på egen hand. Människohjärnan är en konstig manick.
Om spilld mjölk:
Kanske ingen nyhet utan snarare en påminnelse eller en fördjupningskurs... Men på nåt sätt förstod jag nog på allvar först igår att allt vi kämpar för inte är meningen. Även om det känns 110 procent rätt så behöver det inte vara det - och det kommer vi att förstå först långt senare när vi vet vad det var som skulle komma istället... Hmmm.... Nån som begrep? Jag mådde i alla fall väldigt bra av den insikten. Det blev mycket lättare för mig att leva med spilld mjölk när jag accepterat att den ändå aldrig var till mig.
Om slumpen:
Jag har insett saker om slumpen också... Om någonting hela tiden händer av en slump, börjar vi ju tillslut fundera över meningen med den? Iaf jag... Jag har inte kunnat låta bli att tro att saker, händelser och människor som av en slump hela tiden korsar mina vägar - har gjort det för att dom ska finnas i mitt liv. För att jag ska stanna upp och ta dom till mig. Det har jag trott för det var mycket lättare att tro på - än att tro på motsatsen. Varför tänkte jag att det skulle vara lätt? Livet är ju inte lätt. Slumpartade händelser behöver ju inte betyda nånting alls - en ingenjör hade förmodligen sagt att det bara handlar om att stan är för liten. Så ibland måste man kanske faktiskt göra det svåra istället och tänka som en ingenjör. "Jag har ingen nytta av dom här prylarna, så jag låter dom vara. Även om nån slänger dom framför mina fötter ideligen - så har jag fortfarande ingen nytta av dom. Gå runt dom och strunta i dom." Ibland önskar jag att jag kunde ha en ingenjörshjärna istället för min egna känslomässiga. Ingenjörer måste leva ett oerhört enkelt liv i sin logiska värld.
Om att falla och resa sig upp igen:
Ibland går livet sönder. Ibland förlorar vi människor vi inte vill vara utan. Ibland är sorgen tyngre än man kan bära. Då faller vi ner på botten och vi kan inte förstå hur vi ska orka ta oss upp. Vi skäms för att vi harvar runt där nere. Vi skäms för att vi har ramlat ner där igen och vi är ledsna och utan kraft att ta oss upp. Det viktiga är inte hur vi hamnade där nere. Men det är viktigt att vi kommer ihåg hur vi hamnade där nere så att vi lär oss av misstaget och inte gör om det. Och ännu viktigare att vi inte låter oss själva bli liggande där, så vi blir bittra. För ett tag sen förlorade jag en människa som jag så oerhört gärna ville ha i mitt liv, jag smackade hårt i botten och det gjorde mycket ont - men nu har jag har rest mig upp igen. På några veckor är jag tillbaka och jag vaknar om morgnarna med en lyckokänsla utan nån egentlig anledning. Bara för att jag lever! Jag är glad att jag har den styrkan, även om den är svår att mobilisera ibland. I helgen har jag lärt mig att det viktiga är att man kan resa sig igen. Om och om igen. Jag är en förbannad evighetsmaskin, du kan inte ha ihjäl mig så lätt.
Om din uppgift i livet:
Idag har jag diskuterat med min bror och mina döttrar vilka våra uppgifter i livet är. Det var han som slog slint och gick lös på ämnet. En sommarkväll hade han och en kompis suttit vid en sjö och fiskat och druckit öl. Då hade dom mött två andra fiskare av modell mycket yngre, som frågat om dom fick slå sig ner och dricka öl tillsammans med brorsan och hans kompis? Det var två mycket märkliga män tyckte bror min, dom var ovanligt djupa. Den ene hade tillslut frågat honom:
"-Vilken är din uppgift i livet? Vad ska du uträtta? Vad är din livsuppgift? Nu menar jag inte att du skulle gifta dig, få barn och leva lycklig. Jag menar din uppgift."
Detta satte griller i huvudet på bror 69 år, som inte för sitt liv kunde komma på vilken hans uppgift månde vara? Han har funderat på det sen dess... Jag tipsade honom om att det inte behöver vara så svårt, man behöver inte leta efter en jätteuppgift, men han hade svårt att se det. Han sa bara att han ju inte gjort något extraordinärt alls i sitt liv utan bara varit väldigt vanlig?
"- Men hallå brorsan. När började du jobba? När du var femton? Och sen startade du eget företag när du var tjugo och idag 69 år gammal kör du det företaget hårdare än någonsin. Du har haft alla sjukdomar och blivit drabbad av allt elände i världen - men du har aldrig svikit en enda kund. Alla som klivit in på din firma har bara fått höra att "jajamänsan, det fixar jag!". Fattar du inte vilken otrolig inspiratör du är? Tänk alla som drömt om att starta eget men inte ens vågat tänka färdigt tanken. För dom är du ju en hjälte och en idol. Jag tror din uppgift är att inspirera andra."
Men han hade svårt att se det. Han tyckte inte att det var nåt märkvärdigt med det han åstadkommit.
Två timmar höll vi på. Tillslut kom han fram till att hans uppgift är att släcka lamporna efter andra, för det är mest det han tycker att han gör hela tiden. Emelies uppgift är att tända dom, enligt säkra källor... Kajsas är att underhålla och oroa andra. Och min uppgift... Min uppgift har jag inte kommit på än, jag måste nog fundera över den lite till. Men underbar diskussion, big laugh och big love. Vilken är din uppgift i livet? Vad är det som du ska tillföra den här världen. Fundera på det...det är mycket nyttigt. Jag tror att när man funnit och accepterat sin uppgift blir saker enklare.
Idag den 6 okt har vi bott i detta bo i ett år. Det har gått otroligt fort men känns samtidigt som en evighet. På nåt sätt trivs jag extra bra här när det är höst märker jag, det blir lixom default på nåt sätt. Det ska vara röda löv utanför köksfönstret, det känns rätt. Jag är så glad att jag fick tag i den här lyan, vill inte byta bort den för allt i världen.
Nähä, nu har jag lovat att avrunda helgen med lite bullbak (bättre sen än aldrig) sen blir det en liten koll på några jobbgrejor som förberedelse för imorgon då jag och bästa innesäljsannicka ska vara i Gbg för avtalsuppföljning kl 9.00. Sen bjuder veckan även på Norrköping och Kallekrona. Jag kommer få den här veckan att gå också.
Om spilld mjölk:
Kanske ingen nyhet utan snarare en påminnelse eller en fördjupningskurs... Men på nåt sätt förstod jag nog på allvar först igår att allt vi kämpar för inte är meningen. Även om det känns 110 procent rätt så behöver det inte vara det - och det kommer vi att förstå först långt senare när vi vet vad det var som skulle komma istället... Hmmm.... Nån som begrep? Jag mådde i alla fall väldigt bra av den insikten. Det blev mycket lättare för mig att leva med spilld mjölk när jag accepterat att den ändå aldrig var till mig.
Om slumpen:
Jag har insett saker om slumpen också... Om någonting hela tiden händer av en slump, börjar vi ju tillslut fundera över meningen med den? Iaf jag... Jag har inte kunnat låta bli att tro att saker, händelser och människor som av en slump hela tiden korsar mina vägar - har gjort det för att dom ska finnas i mitt liv. För att jag ska stanna upp och ta dom till mig. Det har jag trott för det var mycket lättare att tro på - än att tro på motsatsen. Varför tänkte jag att det skulle vara lätt? Livet är ju inte lätt. Slumpartade händelser behöver ju inte betyda nånting alls - en ingenjör hade förmodligen sagt att det bara handlar om att stan är för liten. Så ibland måste man kanske faktiskt göra det svåra istället och tänka som en ingenjör. "Jag har ingen nytta av dom här prylarna, så jag låter dom vara. Även om nån slänger dom framför mina fötter ideligen - så har jag fortfarande ingen nytta av dom. Gå runt dom och strunta i dom." Ibland önskar jag att jag kunde ha en ingenjörshjärna istället för min egna känslomässiga. Ingenjörer måste leva ett oerhört enkelt liv i sin logiska värld.
Om att falla och resa sig upp igen:
Ibland går livet sönder. Ibland förlorar vi människor vi inte vill vara utan. Ibland är sorgen tyngre än man kan bära. Då faller vi ner på botten och vi kan inte förstå hur vi ska orka ta oss upp. Vi skäms för att vi harvar runt där nere. Vi skäms för att vi har ramlat ner där igen och vi är ledsna och utan kraft att ta oss upp. Det viktiga är inte hur vi hamnade där nere. Men det är viktigt att vi kommer ihåg hur vi hamnade där nere så att vi lär oss av misstaget och inte gör om det. Och ännu viktigare att vi inte låter oss själva bli liggande där, så vi blir bittra. För ett tag sen förlorade jag en människa som jag så oerhört gärna ville ha i mitt liv, jag smackade hårt i botten och det gjorde mycket ont - men nu har jag har rest mig upp igen. På några veckor är jag tillbaka och jag vaknar om morgnarna med en lyckokänsla utan nån egentlig anledning. Bara för att jag lever! Jag är glad att jag har den styrkan, även om den är svår att mobilisera ibland. I helgen har jag lärt mig att det viktiga är att man kan resa sig igen. Om och om igen. Jag är en förbannad evighetsmaskin, du kan inte ha ihjäl mig så lätt.
Om din uppgift i livet:
Idag har jag diskuterat med min bror och mina döttrar vilka våra uppgifter i livet är. Det var han som slog slint och gick lös på ämnet. En sommarkväll hade han och en kompis suttit vid en sjö och fiskat och druckit öl. Då hade dom mött två andra fiskare av modell mycket yngre, som frågat om dom fick slå sig ner och dricka öl tillsammans med brorsan och hans kompis? Det var två mycket märkliga män tyckte bror min, dom var ovanligt djupa. Den ene hade tillslut frågat honom:
"-Vilken är din uppgift i livet? Vad ska du uträtta? Vad är din livsuppgift? Nu menar jag inte att du skulle gifta dig, få barn och leva lycklig. Jag menar din uppgift."
Detta satte griller i huvudet på bror 69 år, som inte för sitt liv kunde komma på vilken hans uppgift månde vara? Han har funderat på det sen dess... Jag tipsade honom om att det inte behöver vara så svårt, man behöver inte leta efter en jätteuppgift, men han hade svårt att se det. Han sa bara att han ju inte gjort något extraordinärt alls i sitt liv utan bara varit väldigt vanlig?
"- Men hallå brorsan. När började du jobba? När du var femton? Och sen startade du eget företag när du var tjugo och idag 69 år gammal kör du det företaget hårdare än någonsin. Du har haft alla sjukdomar och blivit drabbad av allt elände i världen - men du har aldrig svikit en enda kund. Alla som klivit in på din firma har bara fått höra att "jajamänsan, det fixar jag!". Fattar du inte vilken otrolig inspiratör du är? Tänk alla som drömt om att starta eget men inte ens vågat tänka färdigt tanken. För dom är du ju en hjälte och en idol. Jag tror din uppgift är att inspirera andra."
Men han hade svårt att se det. Han tyckte inte att det var nåt märkvärdigt med det han åstadkommit.
Två timmar höll vi på. Tillslut kom han fram till att hans uppgift är att släcka lamporna efter andra, för det är mest det han tycker att han gör hela tiden. Emelies uppgift är att tända dom, enligt säkra källor... Kajsas är att underhålla och oroa andra. Och min uppgift... Min uppgift har jag inte kommit på än, jag måste nog fundera över den lite till. Men underbar diskussion, big laugh och big love. Vilken är din uppgift i livet? Vad är det som du ska tillföra den här världen. Fundera på det...det är mycket nyttigt. Jag tror att när man funnit och accepterat sin uppgift blir saker enklare.
Idag den 6 okt har vi bott i detta bo i ett år. Det har gått otroligt fort men känns samtidigt som en evighet. På nåt sätt trivs jag extra bra här när det är höst märker jag, det blir lixom default på nåt sätt. Det ska vara röda löv utanför köksfönstret, det känns rätt. Jag är så glad att jag fick tag i den här lyan, vill inte byta bort den för allt i världen.
Nähä, nu har jag lovat att avrunda helgen med lite bullbak (bättre sen än aldrig) sen blir det en liten koll på några jobbgrejor som förberedelse för imorgon då jag och bästa innesäljsannicka ska vara i Gbg för avtalsuppföljning kl 9.00. Sen bjuder veckan även på Norrköping och Kallekrona. Jag kommer få den här veckan att gå också.