Jag såg en kvinnlig kund under första timman, sen gick hon nog hem. Jag såg två till lite senare, men dom försvann. Resten var bara män! Det var män åt alla håll, så långt jag kunde se. Män ÖVERALLT i olika storlekar och kulörer. Breda, smala, långa, korta, fula, snygga, välklädda, sunkiga, nyktra, onyktra, bullriga, tysta, blyga och framfusiga. Det var karlar högt och lågt och om man bortser från parkens serveringspersonal, så var jag ensam kvinna. Lägg då oxå till handlingen att jag var på en plats som egentligen inte tillhör mitt distrikt - och jag kände därför INGEN! Vilken mardröm. Det var nästan otäckt.
Tänk dig själv, ensam tjej med 600 karlar som samtliga börjar bli på lyset. Min varningsklocka började ringa högt redan kl fem och jag bestämde mig för att helt sonika strunta i mina tilldelade barbiljetter, dricka vatten till middan och köra bilen hem till hotellet så fort middan var så långt gången att jag bara kunde med och lämna. Jag märkte tidigt att det fanns några gäng som utmärkte sig, var stökigare och framfusigare än de flesta och jag jobbade hårt för att hålla koll på varje steg dom tog, så att jag inte skulle hamna i närheten när det var dags att bänka sig i stora salen för middag och underhållning. Det höll på att gå åt pepparn men jag löste det genom att smita iväg till baren, byta in mina biljetter mot mineralvatten, gå å sätta mig i andra ändan av lokalen och hoppas att ingen var nykter nog att hålla reda på vart jag borde sitta. Där jag slog mig ner satt fem äldre och mycket trevliga herrar från ett belysningsföretag, dom var verkligen jättegulliga mot mig, förstod hur illa till mods jag kände mig och lovade att skydda mig från överförfriskade aspiranter. Vi hade kanontrevligt, dom drack med måtta och jag vet nu allt om belysningen på alla landets större museér. (Japp, det finns nån som jobbar med det med)
Under mässtimmarna tidigare på kvällen, kunde jag dock inte låta bli att förundras över faktumet - att i en lokal med 600 karlar så MÅSTE det ju finnas en (åtminstone EN) som har de kriterier jag verkar kräva för att en man ska vara intressant. Nämligen:
•Han bör ha ett innehåll, så jag trivs att konversera och umgås med honom.
•Han bör inte se ut som en navkapsel i ansiktet, så det vänder sig i magen på mig.
•Han bör vara ogift. Eller ickesambo. Rent av oupptagen. Eller åtminstone (väldigt sent på kvällen) i alla fall ligga långt fram i en skilsmässa.
•Och han bör ha/eller kunna få ett åtminstone litet intresse i mig.
Kort sagt: trevlig, snygg, ledig och inte tycka att JAG ser ut som en navkapsel.
Så hur många såna tror ni att det finns per capita i Sverige??? På knappa två år har jag inte hittat en enda. (begär jag för mycket? vad ska jag stryka?) Att finna dessa fyra kriterier i en å samma kropp verkar vara totalt omöjligt. Men igår... Igår tänkte jag att i denna uppdukade BUFFÉ av män så MÅSTE det ju finnas nån som är nåt att ha! Jag spanade över mässbesökarna i smyg under lugnare perioder och ganska snart fick jag syn på en karl som var obarmhärtigt snygg. (Det är ju tyvärr dom som får uppmärksamheten gratis) Jag kunde inte sluta stirra på köttabeten. Han var så in i helvete snygg på ren svenska. På 10 meters håll kunde jag dock inte avgöra om han var av arten ringmärkt eller icke, men bestämde mig för att det var lovligt att ha honom som ögongodis i alla fall. I smyg då förstås. (Kanhända märkte han det ändå...) Han hamnade lååångt bort från mig vid matdags och jag såg inte röken av honom under hela middan.
Senare, mitt i ett viktigt belysningssamtal med mina trevliga gentlemän 60+ kom nån plötsligt brakandes bakom mig, slet med sig en stol från bordet intill, tryckte burdust in sig mellan mig och grannen, slängde fram sin stora näve över min kaffekopp och sa alldeles för högt, utan krusiduller:
-HEJ! JAG MÅSCHTE FÅ PRATA MED DIG!
Det var han, SNYGGINGEN. På nära håll var han om möjligt ÄNNU snyggare, han borde blivit fotomodell snarare än att harva runt i byggbranschen. Men det var uppenbart att han var van vid att kunna välja och vraka, få som han ville och komma undan hur han än betedde sig - enbart på grund av sitt utseende. Han bokstavligen skyfflade undan intillsittande män, för han hade fått syn på festens enda tjej och hon var hans. För han var snyggast. Pettson blev på 2 sekunder så anti som en människa kan bli. Jag fick behärska mig med allt jag hade, inte bara för att inte vara otrevlig utan oxå för att inte se ut som om nån just hade öppnat en surströmmingsburk på bordet framför mig. Karln var totalt innehållslös. Han kunde med svårighet hålla liv i en lika innehållslös konversation, som vars enda syfte var att han skulle få anledning att placera sina stora händer nånstans på mig. Han var ordentligt berusad. Han luktade äcklig whiskey. Han var gift. (det bekom honom av nån anledning inte det minsta i det här läget) Han hade inte ett jäkla rätt helt enkelt. Men mest av allt märkte jag att han var irriterad. Han blev SÅ frustrerad över mitt totala ickeintresse. Jag tittade bedjande på belysningsbranschen, men dom skrattade och sa att han var deras kompis. Ingen hjälp där när vi väl kom i skarpt läge alltså. När han satt med ryggen mot uppträdandet (som övriga stod upp och applåderade åt) klappade min arm och försökte hålla min ena hand i sina båda, samtidigt som han sluddrade obegripligheter - bestämde jag mig för att fly ut i mörkret till min bil. Kolsvart parkering långt bort och jag såg filmer i mitt huvud om vad som skulle kunna hänt om nån snetänd slusk såg mig smita iväg och fick för sig att följa efter. Men det fick bära eller brista. Panik!
Det var oerhört skönt att resa sig upp, tacka vänligt och säga att det är ju en dag imorgon oxå... (som jag har lärt av den bäste) Sällan har jag sett en så snygg karl med ett sånt surt ansikte. Det var ett rent nöje. Jag småsprang ut och stötte ihop med två andra utställare (trevliga sådana, från F l ä k t W o o d s, 60+). I utbyte mot deras beskyddande sällskap fram till min bil, skjutsade jag hem dom till sitt hotell och fortsatte sen hem till mitt. Pjuh. Kl 7 imorse kunde jag därför dundra på hemåt, vilket var mycket skönt och välförtjänt.
Så vad lärde jag mig? Att i en dignande buffé så kan dom blankaste äpplena vara ruttna inuti? Nää, det visste redan. Vad jag lärde mig är att jag verkar välja dom ändå. Det är ju nåt allvarligt fel på mig. Hädanefter ska jag bara dejta fula män. Vi får bara släcka lampan om jag mår dåligt av det. Nu låter det som om jag har ännu en buffé med dejtingsugna karlar som hänger i klasar i utanför min dörr - så är det inte. Verkligheten är öken och åter öken.
Nähä. Jag var hemma halvett idag å då fanns en lapp på hallgolvet om att hämta ett paket hos posten. Det var mina beställda specialskor!! Cyklade å hämtade fort som attan! Jag tror inte att jag nånsin sett några fulare. Dom får ju ecco mys att se ut som en väldigt trendig modesko från senaste tidningen Elle i jämförelse! MEN, det är som sagt inte utseendet som räknas mina vänner! Finessen med den här dojjan är att jag faktiskt kan GÅ i den. Kanske tom en liten promenad.
Det här är "Världens mjukaste dojja" och försök själv att tillverka en sån med fem cm tjock, mjuk studsbollssula och rundad form som inte belastar hälen alls - och gör den snygg! Det går ju inte förstås. Men man behöver ju inte ha den till fest? Eller på jobbet? Men man kan ju ha den i skogen istället och man kan ha den när man ska försöksgå en liten tur runt sjön?
Det ska jag göra nu. Go freda' go vänner!