I måndags startade veckan så himla bra med en liten resa till gbg, tidigt som attan. Det var jag och världens bästa Annica som bara skulle driftsätta ett avtal. I bilen på vägen ner var vi så himla nöjda och överrens om att helgen hade gjort oss till filbunkar, nu hade vi koll igen och vi mådde båda allmänt bra och tänkte inte stressa upp oss. När vi åkte hem tre timmar senare, tror jag att vi hann nästan till höjd med B o l l e b y g d innan vi båda satt i bilen och skrek i falsett i högtalartelefonen. Hoppsan.
Idag har vi passerat alla rekord som finns och käkat tårta på det.(Läs: svalt en tårtbit i en klunk med hjälp av en kopp kaffe i en klunk till bakgrundsljudet av ett tal som ingen hade tålamod att lyssna på) Årsvis, månadsvis, veckovis, dagsvis och bara rent allmänt. Nu är vi ute och kör i terräng som inte ens finns. Vi har samtliga tappat kontrollen och nu ligger allt fokus på att slå på bromsen och försöka återfå den kontroll vi en gång hade, för vi kan inte längre ta hand om allt som kommer in. Det är kaos på alla håll helt enkelt.
Så jag reste mig upp kl 16 och sa:
- Nähä, jag går hem nu. För jag ska klippa mig. Det har jag inte gjort sen i juli.
Men innan dess hade jag lagt allt annat åt sidan och ringt Transportstyrelsen innan dom tänkte stänga för dagen. Har du någonsin försökt att prata med denna instans? I hope not... Madre Mia... Om du tycker att Försäkringskassan eller Landstinget är fyrkantiga så är det inte ens en molekyl av vad du springer på när du ringer Transportstyrelsen. För det första tar det hundra år innan du ens hittar ett telefonnr och får prata med en röst som inte är en dator. Jag väntade 25 minuter innan jag tillslut fick prata med kött och blod som dessvärre bara kunde hjälpa mig med typ ingenting.
- Hej, jag heter Anna-Karin och jag undrar varför mitt handledartillstånd inte blir godkänt?
- Hejsan. Ett ögonblick så ska jag titta över ärendet.
Efter en evighets väntan kom den lilla människan tillbaka i luren.
- Ja, ursäkta. Det verkar som om du betalat in avgiften två gånger. Därför har inget intyg skickats ut till dig. Det har blivit fel här.
-Ok... Då vet jag det. Jag betalade en gång direkt vid registrering och trodde det var ok. Men sen fick jag inget intyg postat till mig - men däremot fick jag en RÄKNING skickad till mig på samma summa. Jag kunde inte se att det var något draget från mitt konto, så jag betalade in den också. Det är en månad sen... Jag har inte kunnat nå er och jag har fortfarande inte fått ett intyg. Vad exakt är det ni vill att jag ska göra?
- "Nä... alltså... Det har blivit fel här. Så jag godkänner din ansökan idag och skickar ditt intyg."
- "Bra. Då har jag det imorgon?"
- "Njaee...Det kommer nog i nästa vecka..."
- "Men om du postar det idag, så kommer det imorgon?"
- "Haha... Ja, om bara posten gör sitt jobb så."
- "Eh...Om du postar det med A-POST idag så ska du se att det går bra. Så brukar jag göra och det brukar gå så bra så..."
-"Ja... Ehm... A-post blir det kanske inte..."
- "Nähä? Men då hänger det kanske inte på posten trots allt?"
-" Nja... Alltså..."
-" Men nu har ju ni gjort fel. Du skulle inte kunna tänka dig att åtgärda det genom att lägga lite extra krut och skicka det till mig med A-post då? Jag har ju ändå väntat i 2 månader och det är NI som har gjort fel? JAG VILL HA DET NUUUU!"
Där brast det för Pettsson och diskussionen som följde är inte grann.
Suck. Det som följde ska jag inte dela med mig av men jag antar att transportstyrelsen minns det ett tag framöver- sen gav jag upp... Jag tror att det var där ansiktsutrycket apatisk, gjorde sin entré. Där orkade inte Pettson mer. Jag har inte tid men sån skit. Hur roligt var det att ringa till dottern och försöka förklara ovanstående? Sen gick jag hem och klippte mig, somnade i handfatet när hon tvättade håret på mig och körde hem mer apatisk än nånsin. Det här är en helt ny era. Apatisk.
Nu orkar jag inte mer, nu skiter jag i allt. Imon ska jag till Kallekrona och göra repris på förra veckans katastrofmässa, fast i Blekinge då... MEN den här gången har jag med mig kollega Henrik och kunder som jag faktiskt känner. Kanhända kan jag hantera 500 berusade män lite bättre då...?
Men innan jag gick från jobbet idag blev jag och 2 till indragna på chefens rum.
-På det här företaget belönar vi inte individuella prestationer. Men nu är ni ju 3 st så jag antar att jag kan kalla er grupp? I alla fall... Utan er hade det inte blivit nån mässa på E l m i a eller nån Vip-kväll heller för den delen. Jag vill med denna enkla present tacka er! Tack!
Så fick jag koppar-fatet från mässan, ljus och en stor peng på I e m s... Världens bästa chef. Han vet han.. Han vet när man står på gränsen och bara behöver en liten, liten kick för kunna att klamra sig fast på rätt sida.
TACK!