Ledighetsfinal

Jag fick panik igår. Jag insåg att min långa ledighet var nästan slut och att jag inte fått gjort ett skit av allt jag hade tänkt och knappt träffat en människa förutom mina syskon. Min långa, långa ledighet mitt i vinterhalvåret som jag sett fram så mycket emot och som skulle ge mig så mycket ny kraft och energi. Och nu så är den bara borta, utan att jag ens vet vad jag har gjort. Fy, vad dåligt jag mår av det.

Jag vet att omständigheterna gjorde det ok att ligga i soffan i två veckor. Jag vet att ingen kunnat kräva nånting av mig alls den här tiden. Jag vet att jag inte kan klandra mig själv för att alla mina planer bara gick i stöpet. Jag vet att det är ok. MEN! Det är inte jag! Jag mår inte bra av att inte göra nånting alls och bara se dagarna passera, jag avskyr det! Det var inte så att jag hade tänkt att vara ute i vimlet, eller umgås med folk dag och natt, eller resa bort nånstans - men jag hade planer.Jag hade huvudet fullt av idéer som jag hade tänkt verkställa. Det är så oerhört deppigt att konstatera att jag inte ens varit pigg när jag vaknat framåt halvnio om morgnarna. Och att klockan ibland varit 11 innan jag fått i mig frukost. Sen har ju halva dagen gått i min värld. Fy vad jag avskyr att vara utan min vanliga energi.

Så jag ringde Ninna igår och frågade om hon kunde tänka sig en bit mat ute i verkligheten bland folk, så jag slapp se mina fyra väggar en kväll till? Och det kunde hon! <3 Så vi gick in på Olearys, slog oss ner på dom bästa stolarna i baren framför jätteskärmarna och såg matchen ihop med varsin cesarsalld. Jag vet inte om jag fick mer energi av det men det var åtminstone skönt att få göra ett besök i verkligheten där världen bara snurrar på precis som förut. När småkronorna fått stryk färdigt gick jag hem och försökte hålla ögonen öppna tills den yngre generationen behagade att stämpla in. (det gick sådär)

Det är en märklig känsla när man än en gång upptäcker att den här stan är väldigt liten. För Lillans vänner där hon hängt en del om nätterna det här jul-lovet visade sig vara söner till två herrar som jag känner väl via mitt jobb. Sån himla humor när det gick upp för oss mitt i matchen igår kväll när jag frågade var hon var...

Kvart över två kom hon insmygandes, men jag som låg på vakt strax innanför dörrn missade ju förstås inte det. Även om kudden var väääldigt skön just då, så går det lixom inte att sova ordentligt avslappnat innan jag vet att hon är hemma och har klarat sig helskinnad från den stora farliga världen utanför. Jag antar det är jag som gett Höns-Mamma ett ansikte.

Jaha, imorgon ska vi begrava världens finaste mamma/farmor/mormor/gammelfarmor. Jag har fasat för och längtat efter den dagen.
Fasat - för att det kommer bli vedervärdigt, vidrigt, sorgligt, vackert och jobbigt. Med massor av människor som vill ta sina farväl och som ska krama oss och beklaga sorgen. Jag avskyr det, jag vill sörja ifred på mitt sätt. Gråta i grupp är inte min grej. Men nu ska vi ta våra farväl och vara starka i så många timmar som det krävs.
Längtat - för när morgondagen är gjord så är det över. Då är den sista jobbiga dagen avklarad och sen kan jag lämna det här overkliga landet mittemellan och långsamt plocka upp mitt liv igen. Det är väldigt konstigt att gå omkring i en värld där ens mamma ligger död på ett bårhus - och i en värld där du kan inte gå bakåt och inte gå framåt. Du kan bara vänta tills dagen kommer då du får hedra henne och ta farväl. Sen finns det inget mer du kan göra och då fortsätter du livet framåt.

När jag somnar imorgon kväll så vänder jag blad i boken om mitt liv och börjar ett helt nytt kapitel. Det första helt utan föräldrar.