Igår kom kuvertet fram, det låg under telefonen i köket bland alla smålappar. När jag fick veta det förstod jag precis hur hon har tänkt. "Här vet dom ju att jag har massa lappar och papper, så här kommer dom att titta." Och ja - det visste vi ju. Det var bara det att vi visste att där låg ju inga viktiga papper, bara telefonnr hit å dit och annat oviktigt - så det var det enda stället där vi INTE tittade. Men kan ni tänka er - vi hade ändå valt precis allt det som hon själv tyckte. Vit kista, röda rosor och dessutom t.o.m samma vers i annonsen! Det finns hundratals att välja på, så snacka om att vi verkligen var överens om att det var den rätta. Helt otroligt. Men vi visste att det var precis det som hon skulle ha sagt. "Gråt inte, det blir bara värre då" Jag kan inte räkna alla de gånger hon sagt det till mig när jag varit ledsen. Och hon tyckte att livet skulle levas varje dag, det fanns ingen tid att spilla.
Idag är den första dagen som jag känner igen mig själv. Det känns som den första lediga dagen på den här vintersemestern, för alla dagar fram tills idag är bara ett sudd. Jag vet inte vad jag har gjort, dagarna är bara borta. Jag har läst min egna blogg och kan därför urskilja dagarna lite från varandra, men mycket flyter ihop. Jag har varit i Borås var och varannan dag och saker som jag skulle gjort här hemma från den 23e och framåt är inte ens påbörjade. Fast idag har jag haft energi och kunnat tänka på andra saker, så skönt. Och jag har fått gjort lite här hemma. Men det kommer ta tid innan jag når maxfart igen, det inser jag nu.
Jag har idag oxå insett att jag inte talat om hur mamma gick bort, för nu när jag börjat beta av mina obesvarade samtal så frågar folk vad som hände. Jag har inte tänkt på det, hon är borta och anledningen har inte känts viktig.
Min lilla mor dog tillslut av sin diabetes. Det var det sista vi nånsin trodde skulle hända. Hon var diabetiker i 62 år och hon var lasarettets skolexempel på hur den sjukdomen ska skötas. Hon åt efter den lista som hon fått typ 1951 och vägrade ta till sig nåt annat. Jag försökte nångång på 90-talet övertyga henne om att diabetiker visst kan äta bananer - men hon tvärvägrade. Det var för sött! Och dessutom var allt som var sött äckligt tyckte hon efter så många år utan socker.
"-Bananer står på listan med frukt som jag inte får äta!"
"-Jaja... Jordgubbar då?"
"-Njae... Bara några stycken. Och bara 10 körsbär. Och inte mer än 2 potatisar. Små!"
"-Okej.. Suck."
Hon frångick aldrig den listan. Hon skötte sina måltider exemplariskt, åt lite och ofta och gick 2 st 40-minuters promenader om dagen. För det var bra att göra hade nån doktor sagt 1900-hedenhös. Hon gick en på förmiddagen och en på eftermiddagen. Varje dag, även i snöstorm och hällregn, för annars mådde hon inte bra sa hon. På landet var hon känd som den lilla glada tanten som alltid var ute och gick. Hennes blodsockervärde höll en bättre och jämnare nivå än mitt egna friska. Läkarna log när hon studsade in på den årliga undersökningen varje år. Inte sällan gick dom och hämtade en kollega eller nån studerande när hon var där, bara för att visa - för hennes värden var de bästa som de sett. Och jag tror faktiskt inte att de nånsin haft nån mer patient med diabetes i sin vård i 62 år.
Det verkar heller inte som om de nånsin fått in någon med ett så högt blodsocker, som hon hade den dagen de inte kunde rädda henne. I ambulansen uppmätte dom sockervärdet i hennes blod till 39,3 och det låg i normala fall runt 5-6... En av läkarna sa att han inte visste att det gick att mäta högre upp än till 30. De gjorde allt dom kunde för att sänka hennes socker. Läkaren berättade att "gjorde väldigt aggressiva försök, men kunde inte rädda henne." Hon föll i någon form av koma under natten i sömnen då sockret steg sig skyhögt och kunde inte vakna ordentligt på morgonen. Hon bara sluddrade och kunde inte resa sig. Sköterskan som kom kl åtta för att ge henne dagens första insulin (hon hade hemhjälp med det när ena armen var bruten och i paket) trodde att hon fått en hjärnblödning och ringde ambulans.
Läkaren säger att hon aldrig har känt nåt. Att hon inte visste var hon var, att hon inte förstod vad som hände och hon inte kände någon smärta. Hon var redan borta när hon kom in till lasarettet, även om hon rent tekniskt var vid liv. Men kroppen blev mjölksyraförgiftad när den inte kunde hålla nere nivån. Jag tror att hon somnade på kvällen och sen vet hon inget mer. För jag har många gånger varit med om att hon haft sockerkänning och betett sig konstigt när hon vaknat, innan vi fått i henne nåt att äta. Då har hon vinglat och svamlat och sen i efterhand när jag har berättat för henne vad hon gjorde och vad hon sa - så sa hon alltid att hon inte kom ihåg det. Det var som att vara kanon och vakna upp med en minneslucka när sockret gick ner. Så jag tror och hoppas att hon inte har märkt nånting alls.
När hon bröt armen och armbågen så illa för nån månad sen, så sa jag till henne att hon skulle vara glad att det bara var armen. Sista året var hon ju helt säker på att hon strax skulle dö, hon var så rädd att hon inte vågade gå utanför huset. Men jag sa till henne på sjukhuset:
"- Men mamma, du måste tänka på vilken tur du har nu när det bara är armen. Det kunde ju varit lårbenet! Eller en hjärtinfarkt, eller en hjärnblödning. Men nu är det bara en bruten arm och en trasig armbåge och det kommer du inte att dö av!"
"-Nja...det vet man inte..." sa hon då.
Och sen var det faktiskt just det hon gjorde.
För när en gammal kropp med diabetes har nånting annat att ta hand om än sockernivån, en infektion, ett virus eller i det här fallet en väldigt skadad armbåge - så ger kroppen järnet för att laga armbågen och orkar inte med allt det där som den ägnar sig åt annars. Hon hade höga värden de sista veckorna - över 10, tom 13-14 nån dag, men det var ju nästan vad andra sockersjuka har till vardags. "Vi får ge lite mer insulin bara" sa sjukvården och det fanns ju inte mycket annat att göra. Så en natt när hon låg och sov hemma i den egna sängen så bara det steg och steg och kroppen kunde inte hålla emot längre. Den var gammal och trött och hade redan lagt av. Det gick så otroligt fort. Kvart i nio blev hon hämtad av ambulansen och kl 11 var hon borta. Jag fick en chock och minns nästan inte hur jag tog mig till Borås. Jag minns bara att jag duschade i oparfymerat och sen hittade jag inte mina saker när jag skulle åka och kände mig som i en dröm där man aldrig kommer iväg. Jag har ingen tidsuppfattning alls och vet inte när jag kom fram till akuten.
På tisdag ska vi begrava henne. Det är så himla overkligt.