För ons-fred denna vecka utspelar sig i Örebro och Karlstad på årets första V e n t - N y t t, med det numera invanda gänget av goa kollegor i branschen. Så gott att få träffa dom lite, även om jag toksaknar Skåne-Nina som plötsligt har bytt jobb och inte är med längre. Detta innebär att jag för tillfället är ensam höna i tuppgården på gott och ont. Just i det här sällskapet så är det mest trevligt, dom tar väl hand om mig och kvällar och frukostar är nästan familjärt trevliga.
Det är väl bara Dupontarna som inte kan hålla sig på mattan och som jag måste vara noga med att inte vända ryggen åt i mer än några sekunder i stöten - för annars vet man aldrig vad dom tar sig för.
Dagens mässdag var väldigt bra kundmässigt, men det var nog också det enda som var bra idag... Jag började med lite snöstorm, snöfall i form av isbitar på skrådden i relativt hög hastighet (i mitt ansikte) köra fram bil, kånka på AS-TUNGA väskor, roll-ups och annat matnyttigt, ut och in i parkeringshus utan tak, snövallar som brast när man klev i dom och trånga dörrar på svåråtkomligt hotell mitt i centrum där vi höll själva mässan. När jag kånkade som värst fram och tillbaks mellan parkeringshus och hotell med mina prylar och med mig själv i det vidriga vädret, huttrandes och muttrandes och halkandes - så slog mig tanken att det finns folk som har kontorstjänster och sitter inne i värmen. Just då så övervägde jag faktiskt hur det skulle vara...
Sen öppnade jag dagens första monterbesök där jag stod och demade en produkt för kunden - med att köra högerhanden rätt ner i produkten, träffa en vass kant och skära av mig en rejäl del av lillfingertoppen. Det krävs lite pokerface i det läget, när man står kvar med hela handen inne i plåtburken utan nån till synes bra anledning - och känner hur det PUMPAR ut blod och blir alldeles blött. Kanhända undrade den kunden varför jag behöll burken på min hand, likt plåtniklas, resten av stunden han stod kvar... Men vad skulle jag göra? Jag hade redan börjat fundera på hur jag skulle få undvika att ta i hand med nästa kund som strax skulle ramla in....
Det var nånstans där i det virrevarvet när jag mellan två kundbesök i montern, for runt och febrilt försökte få fatt i ett plåster, ett snöre, eller i alla bästa fall kanske till och med en bit silvertejp - som Dupontarna tydligen såg sin chans... För vi har en tipslapp med en tipsfråga i varje monter ( för att få alla kunder att besöka allra montrar, så dom kan lämna in en genomförd tipsrunda och vinna en iPad.) Och plötsligt var min tipsfråga lite... eh... annorlunda... Dom arrangerar denna tur och har därför med sig vår gemensamma skrivare för utskrift av div förnödenheter. Så simsalabim så hade dom gjort om svarsalternativen i min fråga och skrivit ut en ny lapp och lagt på mitt bord. Hur i jössenamn kommer man bara på idén? Vart får dom allt ifrån?
De riktiga svarsalternativen ser inte ut riktigt så...
Jag stirrade med vidöppen mun på svarsalternativen som jag av en händelse fick syn på just innan det kom en ny kund! Vilken jäkla tur att jag han slita undan lappen och få fram originalet. Blodet pumpade och tårarna rann av skrattatacken som följde... Jävla nyllen vad dom ska få igen. En stund senare skar jag mig i samma pryl på ovansidan av handen! En lillfingertopp kan man under en kortare stund gömma inuti handen och på så vis dölja självaste flödet den tid det krävs. Men när det börjar rinna på OVANSIDAN så är det inte lika lätt längre. Men hur kunde det bara hända? Jag var fattar inte hur det gick till, har aldrig varit med om det förut. Rundade av med att kliva ut i ett rejält snöoväder som tilltagit och höll på att frysa ihjäl under kånkadet av nermonterad monter som skulle över snövallarna och in i bilen. (det var lätt att hitta mig, bara att följa dom röda spåren i snön) "Anna-Karin har MENS!" skrek mina fina mässkollegor utanför stans största hotell på stans största gata. Tack ska ni ha för det. (ja, det är korrekt att då saknade jag Skåne-Nina mer än nånsin)
Sen körde jag till Karlstad i blixthalka och snörök och det är inte mitt favoritväglag. Satan vad jobbigt det är när man plötsligt kör omkring inne i ett snömoln. Sen fick jag ett iskallt hotellrum i Karlstad och sen funderade jag en lång stund på om jag borde gå ut och klättra över ett par nya snövallar, ta bilen och åka till sjukan och få lilla fingret ihoptråcklat. MEN JAG ORKADE BARA INTE DET. Så nu har jag tråcklat ihop det själv och hoppas att det håller imon.
Karlstad å Klarälva...
Kvällen förlöpte utan större missöden (om man bortser från att vi missuppfatade varann om vart vi skulle äta och hamnade på olika ställen) och nu tänker jag bara slockna.
Jag längtar hem. God natt bultande bult.
Här är jag när det snöar isbitar i ögonen å när jag funderar som mest på kontorsalternativet...
Sen öppnade jag dagens första monterbesök där jag stod och demade en produkt för kunden - med att köra högerhanden rätt ner i produkten, träffa en vass kant och skära av mig en rejäl del av lillfingertoppen. Det krävs lite pokerface i det läget, när man står kvar med hela handen inne i plåtburken utan nån till synes bra anledning - och känner hur det PUMPAR ut blod och blir alldeles blött. Kanhända undrade den kunden varför jag behöll burken på min hand, likt plåtniklas, resten av stunden han stod kvar... Men vad skulle jag göra? Jag hade redan börjat fundera på hur jag skulle få undvika att ta i hand med nästa kund som strax skulle ramla in....
Det var nånstans där i det virrevarvet när jag mellan två kundbesök i montern, for runt och febrilt försökte få fatt i ett plåster, ett snöre, eller i alla bästa fall kanske till och med en bit silvertejp - som Dupontarna tydligen såg sin chans... För vi har en tipslapp med en tipsfråga i varje monter ( för att få alla kunder att besöka allra montrar, så dom kan lämna in en genomförd tipsrunda och vinna en iPad.) Och plötsligt var min tipsfråga lite... eh... annorlunda... Dom arrangerar denna tur och har därför med sig vår gemensamma skrivare för utskrift av div förnödenheter. Så simsalabim så hade dom gjort om svarsalternativen i min fråga och skrivit ut en ny lapp och lagt på mitt bord. Hur i jössenamn kommer man bara på idén? Vart får dom allt ifrån?
Jag stirrade med vidöppen mun på svarsalternativen som jag av en händelse fick syn på just innan det kom en ny kund! Vilken jäkla tur att jag han slita undan lappen och få fram originalet. Blodet pumpade och tårarna rann av skrattatacken som följde... Jävla nyllen vad dom ska få igen. En stund senare skar jag mig i samma pryl på ovansidan av handen! En lillfingertopp kan man under en kortare stund gömma inuti handen och på så vis dölja självaste flödet den tid det krävs. Men när det börjar rinna på OVANSIDAN så är det inte lika lätt längre. Men hur kunde det bara hända? Jag var fattar inte hur det gick till, har aldrig varit med om det förut. Rundade av med att kliva ut i ett rejält snöoväder som tilltagit och höll på att frysa ihjäl under kånkadet av nermonterad monter som skulle över snövallarna och in i bilen. (det var lätt att hitta mig, bara att följa dom röda spåren i snön) "Anna-Karin har MENS!" skrek mina fina mässkollegor utanför stans största hotell på stans största gata. Tack ska ni ha för det. (ja, det är korrekt att då saknade jag Skåne-Nina mer än nånsin)
Sen körde jag till Karlstad i blixthalka och snörök och det är inte mitt favoritväglag. Satan vad jobbigt det är när man plötsligt kör omkring inne i ett snömoln. Sen fick jag ett iskallt hotellrum i Karlstad och sen funderade jag en lång stund på om jag borde gå ut och klättra över ett par nya snövallar, ta bilen och åka till sjukan och få lilla fingret ihoptråcklat. MEN JAG ORKADE BARA INTE DET. Så nu har jag tråcklat ihop det själv och hoppas att det håller imon.
Kvällen förlöpte utan större missöden (om man bortser från att vi missuppfatade varann om vart vi skulle äta och hamnade på olika ställen) och nu tänker jag bara slockna.
Jag längtar hem. God natt bultande bult.