Abstinens

Det var en fin begravning, det kom så många för att ta farväl. För mig var det mest overkligt, jag hade skölden på för att ta mig igenom så att jag skulle ha ett minne av ceremonin i efterhand. Mitt i en av sångerna kom jag på mig själv med att jag satt och kämpade emot. Jag satt och tänkte att jag inte ville, att jag vägrade acceptera att det var sant. "Nej, jag vill inte. Ge mig tillbaka henne. Jag vet ingen värld utan att hon finns." Jag ville ställa mig upp och skrika till alla söndergråtna ansikten att det inte var sant, att hon stod utanför med kappan på och med handväskan på armen och undrade vad vi höll på med för dumheter här inne? Istället stängde jag bara av och gjorde det som krävdes. Det tog nog inte mer än 40 min, men det var de längsta 40 jag varit med om. Begravning måste vara det mest vidriga som finns. 

Ett stort hjärta från oss syskon och ett litet från Emelie och Kajsa. 

Efteråt hos brorsan pratade vi om vilka som hade varit där och vilka vi trodde skulle kommit, men som hade fattats. Då sa jag att mamma fattades. För det var så märkligt att träffa alla HENNES människor utan att hon själv var med. Människor som jag aldrig förr stått och pratat med ensam utan henne vid min sida. Det kändes som om jag fick underhålla dom lite medans hon var på toaletten eller nåt. Jag väntade hela tiden på att hon skulle komma och ta över, så jag fick smita undan. Men tanterna klängde sig fast vid mig och tjejerna, och ingen kom farandes stolt som en tupp, med det största leendet, klev emellan och sa:

"- Det här är min lilla. Och mina barnbarn." 

Vi fick ta hand om symötestanterna själva. Dom ville aldrig sluta titta på Emelie och Kajsa, som dom bara sett på (hundratals) bilder genom årens alla symöten. Det var sjukt konstigt att hon inte var med när syjuntan stod på rad. (Eller symaskinsgänget som brorsan säger)

Idag har jag jobbat första dagen (eller nja..men jag har iaf varit på jobbet) och det var otroligt skönt med ett besök i mitt gamla liv och gamla vardag. Dilemmat med vardagen är att där känns allt som vanligt och då tror jag att hon fortfarande finns. Idag har jag hela dagen haft en känsla i bakhuvudet om att jag måste ringa henne för det var så himla längesen vi pratade. 3 veckor har det aldrig nånsin gått i mitt liv utan att vi talats vid. Jag förstår att jag börjar få en grym abstinens. Det är lixom dags nu, det har gått för lång tid och jag vill bara prata med henne lite. Det är så svårt att beskriva, men det är som en oro som ligger och gnager i kroppen om att nu var det så längesen vi hördes, så nästa gång det ringer så är det nog hon. Men det är det inte.

Ikväll kom Emme hem från Körskolan och sa att hennes lärare ville boka risk-ettan och risk-tvåan. Han tyckte även att sen kunde det vara dags att boka en uppkörningstid. Mamma frågade varje gång hon ringde hur det gick med Emelies körkort? Varenda vecka. 

"- Har hon tatt körkort än?" 

"- Nä mamma, inte denna veckan heller. Hon har ju ganska nyss börjat, det kommer dröja minst tills våren."

Min första tanke ikväll var att jag genast skulle ringa och berätta om framstegen! Det tog 0,1 sekund efter att Emelie berättat, innan den tanken for genom huvudet. Sen kom jag på mig själv. Det är så konstigt att jag aldrig mer kan ringa henne. Helt omöjligt att förstå, jag har ju så mycket jag vill berätta efter tre veckor. Men aldrig mer. Jag måste lära mig innebörden av orden aldrig mer. Sen så kanske jag förstår.