De var varandras stora kärlek i livet, de skapade det allra bästa de kunde efter förutsättningarna, de hade 3 barn och mat på bordet. De var tacksamma för den andra chans livet gett dem, de var goda mot varann och de bråkade inte. Bara en gång blev mamma så arg på pappa att hon slängde en trådrulle på honom. Antagligen var det för att han inte kunde ställa in hennes symaskiner exakt i det läge som Merkurs snabbaste sömmerska ville ha dem. Men när han snällt plockat upp rullen så begrep hon att det inte var lönt att fortsätta vara arg på nån som inte reagerade. Sen var det bra med det.
Den 28e januari varje år var en viktig dag för pappa. För då var det Karl och då hade han namnsdag. Faktiskt var det nästan lite viktigare med den där namnsdagen än med födelsedagen t.o.m! Nähä minsann, på Karl skulle han ha gula tulpaner. Det var viktigt.
Det här är saker som min mamma har berättat för mig, för jag fick tyvärr aldrig chansen att få ha min pappa så länge att jag kan minnas särskilt mycket av honom. För hur goda människor de än var och hur tacksamma de var för det liv de hade - så ville livet annorlunda. Den sista gången jag såg min pappa var på julafton 1981. Den julen förlorade min mamma sin stora kärlek, som hon ju skulle levt med hela livet - när cancern tog honom ifrån oss.
Han begravdes på deras förlovningsdag, den 7e januari på det nya året. Hon sa alltid tyst för sig själv, när den dagen passerade varje år - hur hemskt det var att han begravdes på samma dag som de förlovade sig. Och i 32 år frågade hon sig:
"- Varför fick han inte leva? Han som var så snäll?"
Hon glömde aldrig sin stora kärlek.
I år den 7e januari begravde vi mamma. På deras förlovningsdag och på samma dag som han begravdes. Utgångsmusiken på begravningsakten var densamma som utgångsmusiken på pappas. Vi gjorde allt vi kunde göra symboliskt - för att föra dem samman igen.
Idag är det Karl, den 28e januari. Så idag har vi gett honom gula tulpaner. Och mamma. Det måste vara den finaste namnsdagen för honom någonsin. För där uppe på kullen, längst ut på slänten, under den där stora björken - har han väntat på henne i över 30 år. Nu ligger hon i hans famn, nu vilar de tillsammans under björken.
Jag försöker hitta ordet som talar om hur det kändes, jag har sökt efter det hela dagen. Men jag hittar inget som kan beskriva känslan rättvist. För det var inte sorg. Jag kan inte heller säga glädje. Ord som vördnad, respekt, lycka, frid, ära och storhet kommer förbi, men inget av dem träffar helt rätt. Det bästa ordet jag kan finna, som beskriver hur det kändes att sänka ner urnan med mamma i hans grav är: kärlek. Det var så stort, det var så mycket kärlek, att vi, deras barn fick återförena dem. Bara ren och skär kärlek.
Nu ligger de under samma sten, mamma och pappa. Ann-Maj och Kalle. Jag har inte sagt "mamma och pappa" i samma mening sen jag var 9 år. Nu får jag göra det. Det är så stort, jag kan inte förklara hur stort det är.
Man tror att man är redo, man tror att man förstår, man tror att man vet, man tror att det kommer vara okej när ens mamma går bort när hon är 86 år. För det är ju liksom ingen chock att livet kan vara slut då. Men jag tror att om hon hade blivit 150 och jag hade varit 105 - så hade jag ändå känt samma sorg som jag gör idag. För när den som alltid har funnits är borta, är inget mer sig likt, aldrig någonsin igen. Jag försöker förstå innebörden av "aldrig mer" men det är helt omöjligt. Lika svårt som när någon säger att universum tar inte slut, det forsätter i evighet. Jag kan inte förstå det. Jag tänker det om och om igen, så kanske det går in. Aldrig mer.
Det sägs att man bara har sina barn till låns. Att därför ska man stanna upp och bara njuta av dem till fullo. Men vet du vad? Sina föräldrar - de har man också bara till låns. Kom ihåg det, för allt vad du kan. ❤
Det här är saker som min mamma har berättat för mig, för jag fick tyvärr aldrig chansen att få ha min pappa så länge att jag kan minnas särskilt mycket av honom. För hur goda människor de än var och hur tacksamma de var för det liv de hade - så ville livet annorlunda. Den sista gången jag såg min pappa var på julafton 1981. Den julen förlorade min mamma sin stora kärlek, som hon ju skulle levt med hela livet - när cancern tog honom ifrån oss.
Han begravdes på deras förlovningsdag, den 7e januari på det nya året. Hon sa alltid tyst för sig själv, när den dagen passerade varje år - hur hemskt det var att han begravdes på samma dag som de förlovade sig. Och i 32 år frågade hon sig:
"- Varför fick han inte leva? Han som var så snäll?"
Hon glömde aldrig sin stora kärlek.
I år den 7e januari begravde vi mamma. På deras förlovningsdag och på samma dag som han begravdes. Utgångsmusiken på begravningsakten var densamma som utgångsmusiken på pappas. Vi gjorde allt vi kunde göra symboliskt - för att föra dem samman igen.
Idag är det Karl, den 28e januari. Så idag har vi gett honom gula tulpaner. Och mamma. Det måste vara den finaste namnsdagen för honom någonsin. För där uppe på kullen, längst ut på slänten, under den där stora björken - har han väntat på henne i över 30 år. Nu ligger hon i hans famn, nu vilar de tillsammans under björken.
Jag försöker hitta ordet som talar om hur det kändes, jag har sökt efter det hela dagen. Men jag hittar inget som kan beskriva känslan rättvist. För det var inte sorg. Jag kan inte heller säga glädje. Ord som vördnad, respekt, lycka, frid, ära och storhet kommer förbi, men inget av dem träffar helt rätt. Det bästa ordet jag kan finna, som beskriver hur det kändes att sänka ner urnan med mamma i hans grav är: kärlek. Det var så stort, det var så mycket kärlek, att vi, deras barn fick återförena dem. Bara ren och skär kärlek.
Nu ligger de under samma sten, mamma och pappa. Ann-Maj och Kalle. Jag har inte sagt "mamma och pappa" i samma mening sen jag var 9 år. Nu får jag göra det. Det är så stort, jag kan inte förklara hur stort det är.
Man tror att man är redo, man tror att man förstår, man tror att man vet, man tror att det kommer vara okej när ens mamma går bort när hon är 86 år. För det är ju liksom ingen chock att livet kan vara slut då. Men jag tror att om hon hade blivit 150 och jag hade varit 105 - så hade jag ändå känt samma sorg som jag gör idag. För när den som alltid har funnits är borta, är inget mer sig likt, aldrig någonsin igen. Jag försöker förstå innebörden av "aldrig mer" men det är helt omöjligt. Lika svårt som när någon säger att universum tar inte slut, det forsätter i evighet. Jag kan inte förstå det. Jag tänker det om och om igen, så kanske det går in. Aldrig mer.
Det sägs att man bara har sina barn till låns. Att därför ska man stanna upp och bara njuta av dem till fullo. Men vet du vad? Sina föräldrar - de har man också bara till låns. Kom ihåg det, för allt vad du kan. ❤