Efter mil efter mil genom snömodd och drivis, nådde jag till sist Småland och bara lite light-vinter igår eftermiddag. (från Mjölby och uppåt ser det långt mycket värre ut kan jag meddela den stillasittande) Fy schöen vad vintern är överreklamerad. Jag kan verkligen inte förstå nöjet med snö och kyla nu så här i mitten på januari - när hela adventsmyset UTAN en enda snöflinga redan passerat utan att göra nån enda människa gla´. Nu ska vi väl mot våren? Typiskt att vintern dyker upp just som jag är färdig med den.
Om önskan att få vara testpilot av bränslevärmare i plötslig vinter:
Måndag morgon, 06,00 och mycket vänligt inställd till livet. Norrköping stod på schemat och det faktum att kvicksilvret gått från +5 till -12 på bara några timmar bekymrade Pettsson föga. För jag hade nämligen satt timern på bränslevärmaren i bilen nån gång under söndagseftermiddagen, som den mycket planerade och strukturerade person med multipel framförhållning som jag nu av min natur är. Jodåsåatte... Alltså behövdes inga tillägg i tidsschemat för att ta sig in i-gräva fram-och göra bilen isfri. Men kl 07 var en bra tid i kalkylen att åka, så jag trippade med lätta steg nerför tre trappor 06.59.
Framme vid bilen på den väldigt trånga fickparkeringen mitt i morgonrusningen på Gröna gatan, fick jag dessvärre handtaget i näven när jag försökte öppna dörren. (ja, inte bokstavligen - men det hade noll effekt i karmens lås att jag försökte använda handtaget för att få upp dörren.) Jag provade igen, samma sak. Absolut INGENTING hände och dörren satt stenhårt fast i karmen. Hm... Hur mycket vågar man dra i lilla handtaget i det läget tro? Jag bestämde mig för att det nog inte var en så bra idé att dra så mycket mer, men att det fanns ju 3 dörrar till och därför 3 chanser till. 3 dörrar och 3 slappa handtag senare - kunde jag inte riktigt lika vänligt inställd till livet längre, konstatera det fakta att jag inte kunde komma in i min bil. Alls. Trots att bränslevärmaren gjort sitt och att jag kunde SE att bilen var jättevarm och gosig INUTI. (det var inte nån vidare is att skrapa på framrutan nämligen) Hjälpte mig förvisso inte så mycket där jag stod utanför med datorn under armen och lilla resväskan på hjul på trottoarkanten.
Om jag varit testpilot för bränslevärmare hade jag kunnat skriva i mitt protokoll att under särskilda förhållanden, såsom tempraturskifte från plus fem till minus tolv i ett fuktigt och regnigt klimat - så fungerar inte bränslevärmaren på Volvo v70 2011 års modell tillfredsställande. Alls. Då hjälper den bara till med att göra kupén varm och rutorna så gott som isfria. Men den tränger inte genom märg och ben så att fastfrusna dörrar vill ge med sig. Det minsta. Men jag skrev inte i mitt protokoll, för nu är jag ju inte testpilot och dessutom behövde jag ta mig in i min bil och ta mig till Norrköping till dagens första kundbesök, i min verkliga måndagsmorgon. Men jag funderade på det väldigt noga! (att bli testpilot alltså) För kl 07.03 på min minimala parkering i kanten av Gröna gatan, med datorn under armen, resväskan fastfrusen i trottoaren, min varma nyduschade kropp i min tjocka blåa dunjacka och med mina fingrar som självsprack av den plötsliga kylan - fick jag en enormt stor och impulsiv lust att tala om för Volvo hur deras saker fungerar i verkligheten.
Istället fick jag tränga bort min längtan om karriärsbyte och istället tänka fram en lösning för problemet i mitt nuvarande yrke. Nämligen den lilla detaljen att bilen är mycket enklare att manövrera från insidan än från utsidan - när man ska förflytta sig sträckan: Jönkan - Norpan. Fanns det någonting som jag hade förbisett och utelämnat i idérikedomens värld? (hos Pettsson lämnas ingenting åt slumpen) Joråsåatte... I en Kombi så finns det ju faktiskt en väg in till, även om jag blundade och svalde hårt när den tanken snabbt strömmade genom min nyvakna hjärna. För visst skulle jag lite smutt kunna testa om bakluckan gick upp? Det kändes ju faktiskt mycket mera troligt av någon anledning. Det var bara det att under det förlåtande överdraget i mitt bagage fanns 3 stora otympliga b r a n d s p j ä l l av gips (bra-att-ha-saker) med påmonterade motorer, värmesensorer och diverse kabeldragningar. Förutom den lilla smidiga 100-kiloshärvan fanns där en stor kasse med renset från Emelies rum som skulle till sortergården - med allt från gammalt smink till en guitarr hero-gitarr som hon vuxit ifrån, till en full tiolitershink med vit och djupfryst väggfärg, som jag hade glömt att bära in, innan kylan kom. (jag har inte haft mer än 2 månader på mig och har inte haft tid)
Här kommer dagens gåta!
Vad gjorde Pettsson?
1, Öppnade bakluckan förvånansvärt lätt, lastade ut alla grejorna mitt rusningen på en av stans större genomfartsgator i tätbebyggt område - och klev lugnt, smidigt och sansat in genom bagaget, fällde baksätet och lixom bara seglade över till förarsätet och knuffade upp dörren.
X, Tjurade ihop och gick in igen. Ringde återbud till kundbesöken, sa upp sig från jobbet och sökte tjänsten som testpilot hos biljätten.
2, Tänkte positivt. Dvs, tänkte att hon nog skulle få upp bakluckan och sen nog bara kunde ta bort överdraget - och därefter pressa sig mot taket och ta sig in ÖVER alla dessa stora, tunga och otympliga gudsförgätna saker. Och sedan graciöst som en nylindad Tuthankanon fastna i sin stora buffiga dunjacka, raklång med skosulorna riktade mot bilen bakom (som nyss tänt lamporna för att åka till sitt jobb) mellan två brandspjäll på höjden och V70ns anmärkningsvärt låga tak. (det måste finnas en testpilot som utvärderar takhöjd också, Pettsson har redan genomfört en mängd såna tillförlitliga tak-tester)
Ja... Ibland tänker jag positivt en gång för mycket och så var det även denna måndagsmorgon. Har du någonsin pumpat av värme och adrenalin och legat fastkilad mellan två brandspjäll och ett biltak - samtidigt som du juckat för att ta dig framåt och försökt att fälla ett baksäte framlänges. Inte? Då kan jag berätta att när baksätet tillslut ger vika av tyngden från Tuthankanon får man den berömda så kallade "ketchupeffekten" till bakomvarande bils stora förtjusning - som blinkar med lyset för att uttrycka glädjen i att se dom två skosulorna hastigt försvinna framåt i den mörka ihåligheten. (jag kan ge mig fan på att han var klar att åka för länge sen, men stannade kvar för att se på när en medelålders kvinna låg på mage i ett bagageutrymme och gjorde barn med ett b r a n d s p j ä l l.)
I baksätet återfick jag medvetandet, tänkte att förutom den vänlige mannen i bilen bakom, så var det nog ingen som sett mig och tog sakligt av mig den 1 meter tjocka, buffiga dunjackan - för i kupéns hemtrevliga 23 varma grader hade den fullständigt mist sin ursprungliga funktion. Sedan kunde jag graciöst som Dunderklumpen fortsätta min färd fram emot förarsätet. Har du tänkt på hur jävla illa en växelspak sitter om du inte kan böja ditt ben mer än i 90 grader? Eller hur i vägen det är med en fotklump längst ner där benet tar slut. Inte? Det måste finnas testpiloter för knän med 90graders-vinklar också. Vem fan rapporterar man till? Huvudkontoret?
Sen slog jag upp dörren från insidan och gick ut för att samla ihop mitt bohag som ramlat ut av tryckvågen när ketchupen gick ur flaskan. (läs: samlade färgglada tangenter till gitarrjävlen som sprack i 12 minusgrader när den hastigt gick i backen) Men det var säkert ingen som såg det heller. Om nu någon mot förmodan såg min graciösa morgonrutin på Gröna gatan i måndags morse, så fick den sig ev ett gott skratt och då bjuder jag på det. Alltid gläder man någon.
Denna mycket hemtrevliga start på arbetsveckan genererade i att jag sen frös hela dan när jag sansat mig något. Så jag förlät min stora tjocka dunjacka och vi blev bästisar. T.o.m på kvällen var bästa vänner, när jag satt på ett hotellrum i Sthlm med dubbla täcken och alla strumpor som jag kunde hitta i min lilla resväska. För det hotellet höll givetvis på att renoveras. Och i och med det så stod dörrarna öppna i korsdrag på entréplan, för byggjobbarna kånkade ideligen ut och in. På femte våning där jag bodde var dom färdigrenoverade, men för att kompensera entréplan (antar jag) så stod värmen på för full spruta. Så det var antingen jättekallt eller jättevarmt. Spelade ingen roll, det var en sån dag som jag aldrig blev varm igen, kylan hade bitit sig fast i märg och ben.
Sen vaknade jag lätt uttorkad på ett stekhett hotellrum i tisdags morse, bara för att komma på att jag hade glömt att sätta timern till bränslevärmaren. Men det är en helt annan historia.