Några vanliga arbetsdagar, lite hederlig vardag och inte fullt lika många samtal från mina syskon - har gjort att energin är tillbaka i kroppen. Inte maxfart och långt ifrån default, men när jag ser att det finns ett överskott på mjölk i kylen, smör som snart har gått ut och ett par paket med vilsen jäst i sidofacket - då vill jag baka bullar. Sagt och gjort. Jag antar att det är ett energibetyg så gott som något. Som kompensation för detta ryck tillbringades sedan eftermiddagen i den trygga och välbekanta soffan tillsammans med yngsta dottern och våran favvofilm K ä n n i n g e n s o r g. (stora dottern är på skidsemester nånstans i Åre-trakten med sin far & co)
Tjejerna har nu varit hos mig sen kvällen den 23e december. (Ja, förutom nån enstaka avstickarnatt i Bryd och Emme var i Sthlm på en grej i 5 dagar och igår åkte hon med på skidsemestern) Jag bad att få ha dem kvar här efter nyår, för jag ville inte vara själv. Inte för att dom har varit hemma hela tiden och vissa dagar har vi väl inte sett mycket av varandra, men de var bara så skönt att ha nån att vara tvungen att handla och laga mat till - så att livet och rutinerna var tvungna att rulla på. Det var bara så skönt att dom har utgått härifrån så jag fick ha nån att ta ansvar för och fokusera på. Skjutsa, håva in om nätterna, tvätta kläder åt, äta med och hänga i soffan med ibland. Jätte, jätteskönt och en stor hjälp har det varit. Jag är så tacksam för att det finns en så bra familj på andra sidan av mina barn - som har förståelse och vilja att hjälpa och underlätta. Så tacksam.
Om hvudbry:
För det mesta studsar det runt funderingar i mitt huvud om hur saker ska lösas och hur saker kommer att bli. För det är ingen lätt situation vi har hamnat i. Vi lever nu i det mardrömssenario som vi i alla år aldrig trodde skulle bli verklighet. För i 20 år har gubben legat på soffan och klagat över hur sjuk och dålig han varit - och sagt att han trott att han nog inte klarar sig ens till kvällen. Det har varit kärlkramp och hjärtklappning, nån liten stroke, dålig mage och onda knän, latmask i ryggen, illvilja och elakhet. För tio år sen var vi rätt säkra på att det gick brant utför, men...han verkar ha vilat sig i form. Hans mamma blev 102, hans pappa 99, hans syskon strax under och strax över 100. Och han är ju bara 90, så jag antar att vi har minst 10 härliga år framför oss med honom boendes i vårt föräldrahem. För tänk att mamma hade skrivit ett testamente och i det står att "Arvet ska tillfalla mina bröstarvingar och delas lika enl lag. I händelse av min bortgång före min sambos - berättigar det honom att bo kvar i huset så länge han önskar. Lösöret ska under denna tid förbli såsom det var vid min bortgång" Han får alltså bo kvar där så länge han vill och vi får inte röra något. Men vi ÄGER huset och lösöret. Fundera på den...
På ett sätt är det skönt, för annars hade vi haft ett hus i skogen som vi plötsligt skulle behöva ta hand om, en gubbe att slänga ut, behövt se till att värmen står på och att vattnet inte fryser. Vi har vetat i många år att det var vad som stod i testamentet, men ingen trodde i sin vildaste fantasi att det nånsin skulle bli verklighet en dag. Lilla pigga guttaperkamamman - det fanns nog ingen i hela den kommunen som trodde att han skulle överleva henne. Vi tänkte alltid bara när det var tal om det att "jaja... det där händer inte ändå och det är ingen idé att ens tänka på, för bara tanken är helt olidlig" Men nu är vi här. Och nu var det så det blev.
Jag funderar mycket på vad som händer om han inte betalar in räkningar på el och försäkringar och dyl. Då är det väl vi som blir betalningsskyldiga? Vad händer om han gör sönder (hans största hobby är att göra sönder "laga" saker - alltifrån tvättmaskiner till värmepannor, vattenbrunnar och gräsklippare) Då måste vi fixa det? Eller vem? Och vem ska betala skiten? Och för vilka pengar? Är räkningarna för januari inbetalda? Hann hon göra det? Vi kan inte hitta det aktuella räkningsblocket. Nästa vecka ska vi träffa någon som ska hjälpa oss med en boupptäckning. Det finns så många frågor som vi inte har svaret på.
Om framtiden:
Förutom allt huvudbry som snurrar när jag inte fokuserar på att stänga av det, så är livet ganska behagligt igen. I veckan som kommer ska jag checka av Norrköping, Stockholm, Linköping och Göteborg i en härlig kors och tvärs-runda genom vårt land. Givetvis med täta stopp hos min lilla tös som är mer bekymrad över att vår enda och gemensamma mobil-laddare inte kommer att vara i hemmet på heltid, snarare än om modern är det eller inte.
Nähä.