MEN! Nu har jag ju lovat mig själv att inte fundera så mycket...eller värdera så mycket... Det är en liten kurs jag går mest varje dag. Det blir lixom mycket enklare då. Ändå så har det varit en del som behövde passera genom hjärnan innan jag visste vad jag skulle göra med det. Så vad kunde då vara bättre än att få fötterna tillbaka, just när jag behövde dom som bäst? För jag har gått. Och gått. Och tänkt. Och gått och tänkt och tänkt och gått. I två dagar! Och innan dess en rejäl runda nästan varje dag sen förra söndagen. Möjligtvis känner jag nu en LITEN stelhet i den "gamla" foten, men det är ytterst marginellt. Jag fattar ingenting, hur kan det bara försvinna på en vecka lixom? #flyt
Jag har en svag teori, som jag ev inte kan gå ur läkarhögskolan med högsta betyg på...men det kan vara så här: Jag äter i stort sett aldrig några tabletter. Enbart åt jag painkillers för första foten för några år sen, dom där starka jäklarna när jag inte visste var jag skulle ta vägen. (Men aldrig sen dess) Men sen i onsdags så har jag gått på Ipren, 3 om dagen för att kunna hålla mig igång och jobba som vanligt trots tokförkylning som jag inte ville ge mig för. Sista hälsporren har varit väldigt bra senaste veckorna och dessutom ett helt år sen den dök upp. Alltså borde den vara på upphällningen, jag har tänkt att den borde nog ge sig snart...? Så i kombo med 3 inflammationshämmande tabletter om dagen i x antal dagar så kanske jag gav inflammationen den sista kicken på vägen? (för det är ju dock en inflamation) Kan det vara så enkelt? Eller så kommer det tillbaka så fort jag vänder ryggen till. Vad vet jag? Jag är ju ingen förbannad läkare för schöen.
Hursomhelst så var det en välsignelse att kunna gå just den här veckan. För det är det enda sättet jag vet att tänka (och jag har verkligen behövt göra det!) - att gå. Igår en timma på gymets löpband, imorse först runt Munkan och sen klippte jag Rocksjön också när jag ändå var i farten, gick hem och käkade lunch och sen var jag så rastlös så jag tog en sväng till. Det går inte ens att förklara vilken lycka det är! Och jag kom fram till bra saker, jättebra saker. Nämligen att jag vet bättre nu. (Jag vet,det är många steg för en enkel mening...men jag är trög)
Jag tar med mig det in i nästa vecka, som kommer bli en riktigt urtråkig en sådan. Kontorsvecka, suck. Grymt mycket tråk att göra och styra upp, för de två veckorna som följer sen är i en resväska och utan någon fast punkt alls. Om jag skulle ta och bryta med lite hockey imon kanske? Bara för att liva upp det lite kanske? Hm..jag får sova på den.
Nähä, gonatt underbara vårdag!