Det var i onsdags som jag åt säsongens första, sista och enda semla. Det var inget jag hade direkt planerat (snarare hade jag planerat att låta bli helt i år) Men vår käre coach var så smittande glad och stod i min dörr och sa
"Får jag locka med en slät kopp kaffe? Jag ska berätta en sak, jag vill att du är med."
Jag som låst in mig på kontoret för att ringa och boka besök, suckade och funderade över vad det kunde vara för jäkelskap nu då? Men Coach är helt omöjlig att motstå när han är på det humöret, så det var bara att lägga ner telefonen och knata efter, ut i fikarummet.
När han har fått för sig något som han vill göra, så finns det INGENTING som kan stoppa honom. Han skulle aldrig göra nåt utan att ha alla oss andra med på tåget, men saken är den att det bara är helt omöjligt att inte kliva ombord när han har den energin och glädjen med det som han vill. Så i slutändan blir det alltid som han ville från början men ingen kan i efterhand komma och säga att de inte samtyckte. Extremt smart och jag funderar varje gång på hur han gör. Han lurar mig gång, på gång på gång. Eller så är det helt enkelt så att vi alltid tycker samma? Föga troligt. Men ofta gör vi faktiskt det.
För ett tag sen skrek han från sitt kontor på sitt vanliga blygsamma sätt:
"FEM MINUTERS STÅ-MÖTE PÅ MITT KONTOR! NUUUUUU!"
Det var då han hade fått den här briljanta idén, som skulle komma att kosta företaget en förmögenhet. Men han berättade inlevelsefullt och vem i hela världen hade kunnat säga emot i det läget? På det lilla stå-mötet förklarade han att man genom att göra vanliga handlingar - når vanliga resultat. Men det ska vi INTE syssla med, för då kunde han likaväl gå hem sa han. Näpp, vi ska göra ovanliga handlingar och på så vis kommer vi att nå ovanliga resultat. Det är ju inte lätt att säga emot på den precis... Tyckte tydligen inte styrelsen heller, för när han gick dit och eskade kulor för att kunna genomföra sitt påhitt - så gick han ut därifrån med en stor säck med pengar. Detta skulle nu offentliggöras för samtlig personal på företaget över en semla. Jag kunde helt enkelt inte motstå, så jag gjorde honom glad genom att peta i mig kaloribomben, fick en kraschad mage på köpet och hade "inte råd" att äta nåt annat än soppa resten av den dagen. Men jag fick in den i kalkylen och gick ändå ner nästan 1 kg denna veckan med. (nästa gång jag kan äta en kaka är vecka 26)
Vad det handlade om kan jag inte avslöja riktigt än, för bläcket är inte på pappret förrän på onsdag. Det har bara skakats tass än sålänge, men jag kan säga att det kommer bli en helt sjuk grej för ett företag i vår lilla storlek och min hjärta klappar fort av stolthet när jag tänker på hur det kommer bli. Så kul! Låter det vara en cliffhanger några dagar till alltså... ;)
Det var samma onsdag som var en av de konstigaste men framför allt dyraste eftermiddagarna i företagets historia. För samtidigt som han delade ut semlor med hejdlös energi, så var några andra medarbetare i B o r å s och eldade på en av våra produkter för att få den godkänd. Ett litet projekt som vi haft nöjet att ägna oss åt det senaste året till och från... Med elda menar jag alltså att vi hade en bokad tid för b r a n d p r o v hos S t a t e n s P r o v n i n g s a n s t a l t, vilket innebär att man bygger upp ett rum, så likt ett verkligt rum som möjligt, monterar vår pryl i väggen, tar en rejäl blåslampa - och fjuttar på. 60 minuter ska prylen hålla och gärna en halvtimma till. Det kostar x antal hundra tusen pengar att göra ett sånt prov och få certifikatet godkänt, så vi åker inte dit om vi inte är hundra på att klara det. (Vi har alltså en likadan simulator på jobbets bakgård där vi först har eldat själva) I onsdags em kunde vi 7 minuter in i b r a n d p r o v e t konstatera att det gick åt helvete. Ett nytt material felreagerade skiten brann upp snabbare än Coach hade svalt sin semla.
Samtidigt fick jag ett samtal från Gbg. "Hej. Eeh... är det ni som sålt den stora kopparhuven som sitter på C l a r i o n P o s t H o t e l i Gbg?"
"Japp, det är jag."
"Då får ni gärna titta till den, för den har spruckit och är på väg ner på stationen."
Den paniken som uppstod i det samtalet... Om den träffat en människa så hade det blivit dyrare än vi nånsin kunde fantiserat om...
"Nån på hotellet som har lust att klättra upp genom en tacklucka med en rulle silvertejp så länge? Så kommer vi på fredag och sätter ihop eländet..."
Det var en helt galen eftermiddag. Och väldigt, väldigt dyr.
Samma eländiga onsdag och kvällen ägnades åt middag och hockey med kund för mig och Henrik. I laget spelar nu en yngling från (för mig) välbekanta skogar och i en av pauserna så sprang jag på hans pappa som jag kände väl på skogstiden... Han var då en av hörnstenarna i det lokala div 2-laget och nu var han givetvis på plats för att se sin son, som ärvt pappsens talang och mer därtill - spela shl-match. Saken var bara den att jag inte kunde sluta fundera på om tiden stått still i bygden? Kära hjärtanes som den mannen förde sig. Ingenting har ju hänt!!! Han hade nog t.o.m samma jacka nu som då! Hur i hela friden kunde vi hänga med dom dag och natt? Vad hade vi för utbyte? Chockad sa jag hejdå till en man jag en gång kände jätteväl och som jag idag bara kunde konstatera att jag inte kunde hitta ett spår av vad som fängslade mig då. Jösses. Det var en chock. Verkligen.
Torsdagen ägnades åt en utbildning i effektivitet med hälften av alla anställda där vi spelade ett spel i L e a n produktion. Med lego... som vi byggde produkter i... Jag vet inte när jag skrattade så mycket senast. 12 vuxna människor satt i ett rum vid varsina bord, byggde legofigurer systematiskt, in i detalj planerat, på tid med 4 stoppur som ringde hysteriskt och skrek på varandra:
"EN RÖD TACK! EN BLÅ!!! HÄR KOMMER EN SPECIAL! EN SPECIAL NUUUU!"
Men galet vad vi lärde oss om planering och system. =)
Finalen på denna vecka blev såklart årets Purple. I år var det bokstaven P som gällde och när vi ratat idén om att vara playboybunnies (som vi först tänkte, för Kajsa har både kaninöron och tofs till rumpen) så hade vi bestämt oss för att vara Punkare. Jag måste erkänna att jag kände mig förvånansvärt bekväm i den dressen. Så himla kul att klä ut sig och släppa loss fullständigt! Men att gå över Torpa en lördagskväll vid sjutiden, iförd extrem punkklädsel och med hår som växer på höjden, 41 år gammal - och möta vanliga människor, ej utklädda och mycket undrande, var en upplevelse. Dom måste ju trott att vi var punkare på riktigt? Göta petter så jobbigt.
Det fanns många roliga tolkningar, med det var bara vi som var punkare konstigt nog. Pirater och präster fanns i parti och minut. Asroligt!
P som i...
Den här tjej vann. Hon var så himla bra. Hon var Paket... Och hade slagit in sig själv i en låda. 😂
Pingvin...