Jag lyckas ganska bra, men det tog en stund innan jag kom på hur man gör. Det är lätt att ständigt gå och köpa sig nya kläder allteftersom kroppen förändras i den riktning man vill och det gamla inte passar längre. Men eftersom min tanke är att min kropp ska ändra sig en rejäl bit till - så är det inte hållbart att shoppa sönder sig på kläder som jag ändå inte kommer kunna ha om ett tag. Det är svårt - men jag håller emot allt vad jag kan för att den biten inte ska gå överstyr och har därför lärt mig att belöna mig med andra saker. Såsom tex nya grytor och redskap till köket (ikeas gryta med löstagbar ånginsats är ju bara min favorit nr 1!), vid minus 10 kg köpte jag en ny lyxig bäddmadrass till sängen och förutom rena inköp som gör vardagen lyxigare så jobbar jag hårt med att göra saker i förebyggande syfte, som jag vet att jag kommer må bra av i längden.
En sådan sak är tex att jag nästan helt låter bli alkohol . Det kan ju låta märkligt att jag njuter av att vara utan - men om man lyckas vända på tanken så är det faktiskt just så det är. För jag mår mycket bättre utan alla onödiga slattar vin. Allting startar i hjärnan! Om ett glas vin är den produkt som du ger dig själv i belöning för att du är trött/ledsen/glad/pigg, i det belöningssystem som du komponerat ihop åt dig själv - så dricker du ett glas vin och känner dig jättebelönad och därmed lycklig. Om du däremot har satt ihop ett belöningssystem som innebär att du är värd ett glas vatten, för det får din kropp att må bra - så kommer du att känna lycka och välmående när du belönar dig med ett glas vatten. Jag vet, det låter ju knäppt och jag överdriver såklart. Men fundera lite på tänket - när du gör bra saker med din kropp så får du den faktiskt att må jättebra, mer än bara just i det ögonblicket som du belönar den. Att låta bli alkoholen helt, både på fredag och lördag kväll gör att du mår tipptopp hela helgen och även hela veckan som följer. Jag lovar - det är jätteskillnad även om det bara handlar om några glas.
Jag har nu varit snäll mot mig själv i 14 veckor jag har uppnått det jag vill nästan exakt enligt tidsplan. Lite drygt 12 kg har jag tappat på den tiden! Ibland (som idag) måste jag bara påminna mig själv om det för att förstå hur oerhört bra jag jobbar på. (jo, för man får säga sånt skryt om sig själv när man är snäll mot sig själv) för idag är en tviveldag när jag har så himla bråttom och vill vara färdig NU och inte kan acceptera att det tar mer än ett par veckor att göra sig av med 21 kg. För det är det som är min plan! Och nu på självaste fettisdagen så säger jag det högt så att alla vet så jag inte kan slippa undan och lägga ner - jag har 9 kg kvar och tidsplanen är 12 veckor. Realistiskt känns det nog faktiskt helt förbannat optimistiskt tänkt och rätt jäkla omöjligt. Men om det nu är så att vi ska vara realistiska och inte Petterssonska - så får jag väl helt enkelt göra en plan B då.
Plan A: Loosa 9 kg innan den 24e maj.
Plan B: Loosa så mycket det går innan den 24 maj, "ligg still" under sommaren och fortsätt i september.
Om jag ens kunde säga hur mycket jag avskyr plan B.
Här är minst 10 kg i skillnad, förmodligen mer. Visst är det skillnad? Eller tycker bara jag det? Helt ärligt så blir man blind på sig själv. Ursäkta frillan..hehe..
Jag är fruktansvärt envis. Tänk på den envisaste jävel du kan komma på och gångra det med tio - så har du mitt ansikte framför dig. När jag gett mig den på nåt som jag verkligen vill så har jag extremt höga krav på mig själv att lyckas och ger aldrig, aldrig upp. Men jag är inte korkad. Jag vet vad vår och sommar i Skåne tar med sig... Därav min plan att göra så mycket jag kan innan det drar igång på allvar. Hm...
På 14 veckor har jag aldrig fuskat. (jag vet, jag är en sjuk människa) Men varför ska jag fuska när det innebär att jag får mitt straff på vågen när det blir lördag morgon? Jag kan inte motivera mig till att göra det helt enkelt... På 14 veckor har jag aldrig varit på ett vv-möte. Jag har bara kört internetgrejen och använt mg av appen i mobilen. (om det börjar gå kass så ska jag gå på motivationsmöte, det är ett ess jag stoppat i ärmen så länge) Jag har bara kämpat på, på helt egen hand. (eller kämpat och kämpat - det låter ju som om jag lider men det gör jag ju verkligen inte, jag mår ju faktiskt toppen) Men jag är verkligen en pina för min omgivning, för all mat som jag inte lagat själv dissekerar jag i detalj för att få veta vad det är, jag tackar nej till allt som jag kan med och jag är nog jättetråkig. I min bästa vän och hjälpreda - appen <3 - där jag bokför allt jag stoppar i mig får jag 49 extra bonuspoäng att käka varje vecka, vilket rent teoretiskt innebär att jag skulle kunna balla ur på helgerna hejdlöst för 49 poäng är en enorm buffé att kalasa på. På 14 veckor har jag aldrig rört dom där 49. För det är inte så jag jobbar. Klarar jag 12 veckor till? Japp - det kan du hoppa upp och klappa dig på att jag gör.
Nähä. Nog med själv-smek. För den som undrar vill jag bara peppa mig lite idag när jag har en riktig opepp-dag... Vägen till målet är aldrig rak. Men på nåt sätt så ska jag dit! Nu ska jag belöna mig själv för den här dagen med att krypa ner i världens skönaste säng.
