För den 1 maj 2001 flyttade jag från barnens pappa till en egen 2a i Bankeryd. Jag kommer att minnas maj månad från det året i hela mitt liv. Jag minns nästan fortfarande varje enskild dag. Det var helvete och himmel. En salig röra av ytterligheter.
Jag vantrivdes i min lägenhet från dag 1. Jag hade inget. Inget! Möblerna i barnens rum bestod av en våningssäng. (jag har eldat upp den nu) Och utmed ena väggen gjorde jag en hylla för deras saker bestående av flyttkartonger. Det skulle ta mig år att komma på fötter rent materiellt. Jag var fattig som en kyrkråtta. Men livet blev levande.
Vem hade kunnat tro att de närmsta tio åren skulle bli som de blev? Jag trodde det sannerligen inte. Jag trodde nog inte direkt att livet skulle vara enkelt. Men jag inbillade mig nog att det skulle vara enklare än vad det blev.
Jag minns att jag tänkte att jag kanske träffar någon ny. Vi gör en ny familj. Jag kommer kunna leva ett familjeliv med någon annan. Någon som jag passar bättre ihop med. Hur svårt kan det va? Så blev det inte...
Jag minns att jag tänkte att jag kanske inte träffar någon ny. Jag ska leva ensam. Ensam med mina barn. Det kommer att vara skönt. Hur svårt kan det va? Så blev det inte...
Jag minns att jag tänkte att jag kanske hittar tillbaka till barnens pappa. Han är ju en fantastisk man. Världens bästa pappa. Vi kanske kan starta om när vi varit ifrån varann ett tag? Vi lovade varann att inte stänga dörren. Vi klängde oss fast vid ett sista halmstrå med det löftet. Hur svårt kan det va? Så blev det inte...
Om kvällarna satt jag i min lilla lägenhet och grät. I alla fall de första tre veckorna. För att jag krossade vår familj. För att jag förstörde livet för mina barn. För livet jag berövade deras far. Bara för mitt egos skull. Tårarna kommer fortfarande om jag börjar tänka på det. Jag kom aldrig över det. Men jag har lärt mig att leva med det. Ändå vet jag att jag gjorde rätt. Det är en svår kombination.
Kanske är det därför jag blir gråtmild så fort jag ser grönskan och äppelblommen spricka ut om vårarna? Doften och färgerna påminner mig om det mest turbulenta jag upplevt i mitt liv. Om hur allting ändrades och blev annorlunda. Inget blev någonsin igen som förut. Plötsligt är jag där igen.
Följ med mig på min nostalgitripp. =)
Allting börjar med den.