Idag är det nog mest elände. Eller mothugg. Missflyt. Ingenting alls. Eller bara allmänt, rent och vanligt bläää. Två sociala tidsfördriv har jag tagit mig an idag.
Nr 1, farbror doktorn. Det var inte bara jag. Det var lilla dottern med mungiporna vid knäna och den långa mamman med den positiva uppsynen som gick tillsammans. För den lilla dottern med mungipornas skull - för att dom ska vända sig uppåt igen. Det kommer dröja sa farbror doktorn. 6 månader trodde han. Då grät vi en skvätt. Först dottern. Sen jag.
Nu var det ju inte mungiporna vi sökte för. Utan svansen. I alla fall svansfästet. Svansen föll av när trollungen var liten tror jag. (för hon är en trollunge, en bortbyting - det är jag helt övertygad om.) Farbror doktorn briljerade med sina kunskaper och stämplade dokumentet med: Spricka eller fraktur in da svanskota, No röntgen på flickebarns centrala delar i den åldern accepted. Hjälper ändå inte, gipsa går lixom inte. (ska gudarna veta - först måste man få tag i ungen!) Vila, inte träna, var stilla, och vänta ute! Det är den nya kuren. Som iofs är väldigt lik den gamla. Bara "vänta ute" som är nytt. Jag tror det betyder "vänta ut det..." - bara att han var lite dansk. Dottern med mungiporna tror att det betyder "vänta ute..." fortfarande. (innebär att hon lagligen inte är hemma, utan just det... ute!)
"Nixus fotbollus under inga omständigheterus." Betyder ingen fotboll alls denna säsongen på latin. Oxå ett läkarspråk. Hon förstod inte det heller. Hon tror att det betyder att hon kan spela om hon bara nickar istället för skjuter.
"Enormus konfliktus." Familjegräl på latin.
Nr 2, lilla söta frisören. Hon skrattade åt mig. Mitt hår växer snabbast i kommunen. Hon undrade om jag får i mig mycket B-vitamin? Typ öl? Öh... ja... Kanske nån? Skit oxå. Man kan inte dölja nåt nuförtiden. Hursom helst var hon så himla eländes gravid. Dumma, dumma frisör. Varför blir dom alltid gravida så fort man hittat nån man gillar? (kanske för att nån annan gillar dom skarpt oxå... hm.) Nu måste hon ju va mammaledig och sånt stök. Eländes elände.
Men se då är det så fiffigt ordnat här i världen att jag minsann får mig en tankeställare när jag vältrar mig i mina i-landsproblem. Det är mycket djupa anknytningar nu.
Det fanns en till Anna-Karin i min klass i skolan. Anderssonskan. Vi var AKA och AKP. Nu har hon gift sig. Med Perssons päjk. Alltså en AKP till! FÖR SCHÖÖEN ANNA-KARIN, KOM PÅ NÅT EGET! =) Hon säger att hon läser det här eländet mitt i sitt eget elände... Och hon kan behöva lite uppmuntran minsann. (jag tror hon gillar när jag skäller lite på henne...)
Hennes syskonbarn är så sjukt så sjukt. Den sortens sjukdom som är varje förälders största mardröm. Som inte borde finnas. Som inte har någon rättvisa med sig över huvud taget! Som tog min pappa när jag var liten. Tårarna rinner för andra gången idag när jag tänker på Anna-Karins och lillasyster Malins familjer. Hur kan livet få vara så hemskt? Ingen 4-åring i världen kan förtjäna det.
Vem som helst får skaffa barn. Alkoholister och narkomaner. Mördare och våldtäktsmän. Dom ungarna får minsann vara friska och ställa till det så gott dom kan i världen för sin taskiga bakgrunds skull. Just nu känns det så i alla fall....
Men små söta, skötsamma idrottsfamiljer... Näääe. Det är sannerligen inte rättvist. Det finns inga ord Anna-Karin. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Att jag kan slänga mig i väggen med mina svanskotor och träningsförbud hjälper ju er och Malins familj föga... Men jag tänker på er ska du veta! Jag tänker så det knakar. Vill bara hämta hem mina egna ungar från "ute" och krama dom sönder och samman för att dom lever. För att dom hittills har klarat sig.
Jag hoppas oxå att vi kan ses snart! Saknar solvarma dagar på den lilla stranden i Alanäs. Där fick vi beundra varandras söta barn lite ibland. Livet var enkelt då...
Styrka och Kärlek till er Anna-Karin! Tusen millioner kramar från oss.
Life is hard.