Men märkligast ändå är att dagens fadäser ännu inte haft omkull mig. Hur kan jag vara så olika stark? Måste lida av något. Vilken annan dag som helst så hade jag gnällt och gnällt och kanske varit en smula negativt inställd. Idag har jag ryckt på axlarna. Inte för att jag känner mig särskilt stark eller glad idag. Utan bara allmänt på ryck på axlarna - humör. Ja ja... det ordnar väl sig liksom... Slutar aldrig att bli förvånad över mig själv.
Sen ringde min gamla chef från TPför att fråga om en sak. Vi hade väl pratat än om inte det hade ringt på alla andra linjer samtidigt efter en halvtimma... Serien om att aldrig sluta bli förvånad fortsätter här. Blev så himla glad när jag hörde den rösten! Vi hörs inte så ofta längre. Jag saknar honom galet mycket. Hur i hela världen kan jag sakna någon som jag bråkat så kopiöst med? Papprena flög, väggarna skallrade. Få människor i världen har lyckats med att göra mig så arg. Why??? Vi är ju världens vänner när vi fått lugna ner oss och säga förlåt. Jag vet ingen mer som det är så jä*la skönt att säga förlåt till. För det var så lätt. Sen brukade vi käka lunch och så var allt bra igen. Det är liksom min grej. Det är max antal minuter jag kan hålla mig arg. Sen går det bara över, även om jag inte vill.
Jag har bara aldrig förstått varför han så lätt kunde göra mig så topp tunnor... Faktiskt är det intressant när jag tänker på det så här i efterhand. Det måste vara hans fel. Men jag föredrar ett rejält bonnagräl som rensar luften istället för ett tjuv och rackarspel som ska pågå tills nån förlorar.
Fortsätter kvällen med att försöka förstå mig själv. I skog och mark. Kan ta en stund.
How to understand women...
Snor den här bilden från en kompis och bjuder på Dagens tips:
Försök inte att förstå kvinnor.
Vi förstår oss inte själva ens.