...glada döttrar.
Idag när jag kom hem från jobbet var jag inte ens förvånad över att ingen var hemma. Börjar vänja mig vid att dom inte är här ens när dom är här... Att dom har egna liv. Gör egna saker efter skolan såklart. Även om det inte finns nån aktivitet i kalendern. Det var svårt i början. Men nu börjar jag faktiskt komma över det.
Efter en stund trillade den största varianten (nr 1) in . Hörde att hon skrattade när hon klev över tröskeln. Så jag ropade från köket:
- Heeeej.... Va skrattar du åt?
- Inget!
Sen gick hon in på sitt rum. Fortfarande leendes och nynnandes på nåt.
Nr 1 mår bra - Check.
En stund senare dök även den lilla varianten (nr 2) upp. Givetvis i släptåg med sin sambo. (Tess, nr 3...) Dom sitter lixom ihop dom där bägge. När dom ramlade över tröskeln asgarvade dom. Jag låg i det läget under nr 1´s säng och försökte få igång internet. Men försökte ändå konversera. Dock inte lika glad på rösten längre. (j**la sladdjä*lar:
- Heeej.... Vad garvar ni åt?
- INGET! i kör...
- Nähä... Ska ni bo här idag?
- JAAA! i kör...
Sen gick dom in i köket och tömde kylen. Fortfarande flamsandes. Jag rusade efter dom med dammtussar över hela mig och fick konversera i flera minuter medans dom åt upp allt som gick att äta.
Visade sig att nr 2 hade sett på film i skolan och "nästan" somnat. "Det var faktiskt bara nästan jag somnade mamma" Och sen en fantastisk historia om en film med däck och en bäck. Och en skolfröken som slet sitt hår och en klass som asgarvade när nr 2 hade svarat: "kossan drack upp bäcken" när hon nyvaken fått frågan om vad som hände med däcken...? Nya asgarv och sen in på rummet i konstant flams.
Nr 2 och nr 3 mår bra. Check.
Håhåjaja... Själv var jag minsann som ett ljus när jag gick i skolan. Det här måste vara pappans gener. Men dom verkar lyckliga. Jag tror jag kan lämna hela ligan en stund. Dom lär inte märka att jag är borta.
Det är asenkelt att vara mamma.