Dagens fotbollsträning ballade ur. Hejdlöst.
Liten flicka med förstörd svanskota var lovad att få gå på och känna på läget lite försiktigt idag. Inte för att hon har mindre ont direkt, utan mer för att det inte verkar göra nån skillnad om hon rör sig eller inte. Hon får lixom inte mer ont. Ondast gör att sitta still... Och på tisdag är det kiropraktordax. Allt innan dess har inte hänt...
Mamman och tillika tränaren lurade sig själv och sa att "lite lugnt kan hon allt va med..." Lufsa runt lite på topp och halvhjärtat få iväg nåt skott då och då. Jojomensan. Visste vad som skulle hända men hoppades väl nånstans långt därinne att om andra kan finträna lite så borde vi oxå kunna. Dotera och jag...
Men nej. Har ni någonsin sett hur det ser ut när man släpper loss en kopplad, vrålhungrig rottweiler som fått korn på ett köttstycke? SÅ såg det ut på Furuviks C-plan i afton. Men jag har aldrig sett henne bättre. Jag tror hon ägde bollen 75 % av den totala speltiden. Det var inlägg efter inlägg, hörnor, brytningar, uppspel, nickar och oräkneliga mål. Och två av sina egna jämnade hon med marken när de kom i hennes väg. (1 lårkaka, 1 stämpling) Lilla fröken Geijer var något sugen efter en månad på bänken.
Två gånger den första kvarten sa jag till henne på skarpen att tagga ner. Sen gav jag upp. Sen bara blängde vi elaka bläng på varann. Tills hon skällde ut MIG! "Varför i hela världen är du själv med då om du har så himla ont i hälen?!"
Just det ja. Jag har ju själv ont. Dock ingen spänstig idrottsskada. Utan mer effekten av 3 säsonger i Converse. (de första stegen varje morgon går inte att räkna som steg, jag måste göra nåt åt det) Stefan (tränarkollegan) asgarvade. Ok då. Jag erkänner. Vi är kanske inte så himla olika ändå. Men Lill-Kajz har talang. Det har jag aldrig haft. Den har hon fått ifrån pappsen. Jag har bara bidragit med envisgenerna.
Ikväll ber jag högre makter att hon ska få vara hel och frisk och inte sluta med fotbollen för nån 183 centimeters yngling med moped som kommer emellan. För helt opartisk måste jag säga att hon kan bli hur bra som helst. Damlagets tränare stod vid linjen och följde henne dreglande med blicken... Han hade 6 st skadade till helgens match i sitt lag. Jag sa bestämt nej så fort han öppnade munnen. Hon är bara 13 år och 11 månader. Och skadad. (och hon behöver aldrig få veta vad vi pratade om)
Så. Det var skönt att få skryta lite. Men om det är något man ska få vara stolt över så är det väl sina barn? Dom är ju utan tvekan det bästa jag gjort i hela mitt liv. Och den lilla evighetsmaskinen som gick under namnet "Den lilla terriern" är ingen terrier längre. Hon är en fullvuxen rottweiler.