Hos Petterssonskan: En fin lördag

När Pettsson ska be nån fara åt varmare breddgrader så kan det gå riktigt hett till. Efter en halvtimmas prat om väder och vind kan hon med bultande hjärta dundra på så här fruktansvärt...:

- Du... Du gör mig ledsen. Jag vill inte att du hör av dig mer...
- Nääh.. Eeh... Jag.. Då gör vi så. Om det är det du vill.
- Ja.
- Förlåt.
- Det är lugnt.
- Jag tycker så mycket om dig.
- Ja, du sa det inatt. Hundra gånger. Men imorse lät det annorlunda.
- Jag är en idiot.
- Ja.
- Kan vi börja om?
- Nej.
- Jag förstår dig. Jag tar på mig det.
- Jag önskar dig allt gott som finns. Ta hand om dig.
- Du har saker här...
- Jag vill inte ha dom.
- Men jag har ju din mobil...
- Du kan ha den. Jag har fler reserver. Vi hörs nån gång framöver, då kanske jag kan få tillbaka den. Men nu vill jag inte.
- Ok...
- Du vet att jag tycker om dig med, ta hand om dig nu.
- Jag kommer sakna dig.
- Ja.
- Mycket.
- Det hoppas jag.
- Anna-Karin... Jag...
- Nej. Hejdå Pelle.
- Hejdå...

Det var det elakaste jag kunde... En enda gång i livet har jag bett en människa dra åt helvete på riktigt. Och tro mig, det var befogat... Idag kändes det knappast lika nödvändigt. Och vet ni vad? Det gjorde inte ens ont. Det var bara skönt. Det var skönt att sätta ner foten och markera att jag inte tål vad som helst. Det är nåt alldeles nytt jag börjat med i mitt liv. Jag har alltid bara vänt andra kinden till. Nån gång i höstas sa nån till mig att det ger respekt att sätta ner foten. Att man mår bra av det. Att man växer och blir respekterad av det. Han hade rätt, såklart. Jag försöker lära mig, jag övar mig - både på jobbet och hemma. Jag tror jag kan lära mig fastän jag har låtit 40 år gå.

Sen gick jag ut och gick i två timmar, tills mörkret föll över försommaren. Så skönt... Egentligen skulle jag knatat upp till grannen och följt med ett gäng ner på stan. Partaj lixom. Men nä. Jag kände mig väldigt nöjd med att bara vara hemma. Inte för att jag är deppig, det är jag inte. Jag är ingenting alls - bara nöjd och inte särskilt sällskapssjuk. Om jag ska säga något om hur det verkligen känns innerst inne, så är det förundran. Förvåning över hur något som började så klockrent och rosa kunde störta så brutalt. Och så snabbt. Jag har verkligen aldrig varit med om det förut.

Men det har varit en så fin dag. Lillan sjöng för tusen pers i Sofia. Jag vet inte hur hon vågar. Men stoltare mamma fanns inte i en endaste bänkrad. Det var Kajsas dag idag. Hon var på sitt bästaste humör och jag vet att hon har gillat den här konfagrejen. Så många goa ungdomar, 53 konfirmander och lika många "assistenter" från förra årets grupp. Så många fina! Det har gjort henne väldigt gott, 3 läger och nya vänner med vilka det är helt ok att bara sitta att sjunga en hel kväll vid en eld. Utan alkohol. Sånt gillar vi mammor... =)